Förflytta dig till innehållet

Handtvätt som bön

Bön hör ihop med kristendomen, liksom med många andra religioner.

Flera bland oss kan minnas barndomens kvällsritual, avslutad med ”Gud som haver”. Också idag finns det många föräldrar i vårt land som läser aftonbön med sina minsta.

Bön är samtidigt något som många moderna människor har svårt med Bönen kan få religiös tro att framstå som naivt önsketänkande eller som något helt obegriplig.

Ofta uppfattas bön som ett medel, som ett sätt att få saker gjorda. I så fall blir bönen ett alternativ till att själv göra något. En tar till en bön istället för att använda sig av de verktyg och medel som samtiden erbjuder (i form av sjukvård, tekniska hjälpmedel m.m.).

Ifall vi uppfattar bönen på det sättet så är det ganska förståeligt att vi moderna människor har svårt att se det hela som meningsfullt.

En av 1900-talets intressantare kristna tänkare var Simone Weil i Frankrike. Hon skrev bl.a. att det mest utmärkande för kristen bön är “uppmärksamhet”. Uppmärksamhet genom bön handlar om att vi uppfattar en djupare mening i det som vi för ögonblicket är upptagna med. Bönen gör något med den som ber, snarare än att den åstadkommer förändringar i den yttre, fysiska verkligheten.

Här kan kanske någon protestera. Om bönen förstås så här, blir då inte så kallad förbön helt meningslös? En förbön, att en ber t.ex. för någon svårt sjuk, måste väl förstås som ett sätt att försöka åstadkomma förändringar i den fysiska verkligheten?

Följer vi Weil är den bedjandes uppmärksamhet det centrala också i förbön. Betydelsen av bönen är inte beroende av utfallet. Förbönen är meningsfull oberoende av om det går som den bedjande vill eller inte.

Det bestående ligger i den uppmärksamhet som den framlagda bönen uttrycker. Bönen har gjort något med den som ber.

Inför skeenden som bedjaren själv inte behärskar överlämnar hen framtiden i andra händer – och finner det djupt meningsfullt.

Den här dubbelheten mellan att önska något, men samtidigt acceptera att inte få sin önskan uppfylld, finns klart uttryckt hos kristendomens grundare. Under sina sista dagar anade han vad som väntade honom. Han bad till Gud att slippa undan detta öde, men tillade: ”Ske dock inte min vilja utan Din.”

Under pandemin har jag funnit ett sätt att förena ett påtagligt vardagligt inslag med bönens uppmärksamhet på vår belägenhet. Det handlar om handtvätt.

För att de skulle tvätta händerna tillräckligt länge, lärde sig våra barn och barnbarn för ett år sen att sjunga ”Imse, vimse spindel” eller ”Handtvättarvisan” (melodi ”Blinka lilla”) medan händerna omsorgsfullt gnuggades.

För min del har jag kommit till att den s.k. aronitiska välsignelsen fungerar på ett liknande sätt. Många finländare känner igen den i dess kristna form:  ”Herre välsigna oss och bevara oss, Herre låt ditt ansikte lysa över oss och var oss nådig, Herre vänd ditt ansikte till oss och ge oss frid. I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Amen”.

Vid de tre första raderna tvålar jag in händer och fingrar. Vid ”I Faderns…” sköljer jag händerna. Och vid ”Amen” torkar jag dem på handhandduken.

Min uppmärksamhet på handtvätten får en djupare innebörd, en stilla bön om Guds närvaro i det vi gör.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *