Håll dig (i) vaken!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Min första kolumn år 2020 hade rubriken ”Det glada 20-talet är här”! Fick då frågan om det inte förhåller sig så att det nya årtiondet i själva verket inleds först 2021. Utan att ha ett entydigt svar på frågan nöjer jag mig med att konstatera att det inte var en global pandemi som skulle stänga ner samhället jag hade i åtanke när jag skrev kolumnen.
Det nyss avslutade året blev ett år som knappast någon hade kunnat föreställa sig. Att under sin livstid genomleva en pandemi av den omfattning vi gjort kan man med fördel lägga på det så kallade upplevelsekontot. Oväntade situationer ger nya insikter, det kan man i alla fall hoppas, även om året onekligen tidvis också utmanat både humör och tålamod.
Helt glädjelöst blev pandemiåret ändå inte. Personligen spenderade jag några av de gladaste stunderna på en strand med en grupp vänner. Vinterbad fanns sporadiskt på programmet redan tidigare, men på grund av det ständiga fläng som präglar normaltider oregelbundet.
Den här gången verkade det bli tvärstopp då restriktionerna i mars tvingade bastun att stänga. Vad göra nu, blev frågan? Min fasta övertygelse – fram till dess att jag ändå gjorde det – var att jag aldrig skulle gå med på att doppa mig i det iskalla vattnet utan bastu. Resten är historia. Under de vårveckor då samhället var stängt blev doppen utan bastu dagens höjdpunkt. Doppen tvingade mig ut i den friska luften, bjöd på välbehövligt socialt umgänge och friskade upp både kropp och själ.
Rutinen fortsatte som av sig själv genom de varma sommarmånaderna, då man bland massorna som lockades till strandliv knappt urskilde oss vinterbadare. Mot hösten försvann sommarbadarna och vinterbadarna hade åter stranden för sig själv. Vid det laget kändes de mest inbitna, de som funnits där redan på våren, som halvbekanta.
På bryggan spenderades också årets helger, högtider och diverse festligheter. Den första högtiden var påsk, därpå följde valborgsmässoafton som stilrent firades med dopp i studentmössa. Midsommaren på bryggan missade jag personligen eftersom reserestriktionerna hade lättat och jag åkte på en spännande resa långt bort till Österbotten. Men resten av gruppen var där.
”Vilken tur att pandemin kom på våren när vi går mot ljusare tider och inte på hösten när riktningen är den motsatta”, var ett uttryck som ofta upprepades i samband med vårens festligheter. Efterklokt kunde vi skatta oss lyckliga över att vi inte kunde förutse att vi skulle stå samma brygga ännu på självständighetsdagen. Den 6 december, på väg mot en tid så mörk som den blir på våra breddgrader. På julafton var vi där, i tomteluva. Och på nyårsafton, med tomtebloss. På trettondagen fullbordades slutligen grandslam i vinterbad på årets helgdagar. Med en gnutta optimism pekar mot att vi så småningom är på väg mot ljusare tider – förhoppningsvis också vad gäller pandemin.
Vinterbadet har öppnat upp ett en ny värld för mig för mig som hittills starkt identifierat mig som finländaren som inte badar bastu. De senaste årtiondena har jag knappt simmat, ens på sommaren. Plötsligt badar jag flera gånger i veckan, något som förvånar mig själv minst lika mycket som andra. De senaste åren har media ivrigt rapporterat om att vinterbad lockar allt fler entusiaster, en trend som fortsatt accelerera under pandemin. Den största ökningen sker bland unga i åldern tjugo till trettio år.
Intresset kanske ytterligare stärks av att den finländska bastutraditionen i slutet av förra året blev upptagen på Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Detta innebär i praktiken att Museiverket tillsammans med bastusällskap och andra aktörer åtar sig att främja bastukulturen och arbeta för att bastutraditionen lever vidare.
Stunderna på stranden kommer utan tvekan att leva kvar som ett av mina starkaste och gladaste minnen från coronaåret. I december stängde bastun för andra gången men även mitt i den andra vågen fortsätter vinterbadet. Det känns som det enda rätta och förhoppningsvis tar upphör traditionen inte med pandemin.
Det enda som hittills har saknats är själva vintern, en årstid som här i Finlands sydvästliga hörn de senaste åren har lämnat mycket övrigt att önska. Men nu, i januari 2021, skönjs en ljusning också på den fronten. Kylan infinner sig och kanhända kommer vi den här gången undan den fyra månader långa november som förra året skulle föreställa vinter. Håller kylan i sig några dagar till finns det en vak att dyka ner i – vaken som garanterar att vi också fortsatt hålls vakna i väntan på det pandemifria livet. Kanske 20-talet ändå inleds 2021 och kanske det glada årtiondet är här nu – eller senast i sommar.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.