Gröna, granna granen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Största delen av året är det så gott som ingen som tycker att granar är särdeles stiliga eller intressanta. Granen tar inte hem medalj i att vara varken det tjockaste eller det äldsta trädet i skogen, och sällan får granen spännande hålor eller eleganta formationer i stammen.
Granen förknippas istället med skugga och myggor. Den känns vanlig och tråkig, utan att ens lyckas med bedriften att vara Finlands vanligaste trädart. Granen får istället nöja sig med en träig andra placering efter tallen.
Inför julen blir det annat ljud i skällan. Glänsande av guld och glitter blir granen plötsligt hedersgäst bland bjällerklanget.
Vi lägger fram en julgransmatta, vattnar och trasslar upp fjolårets ljusslinga. Vi hänger upp ärvda pynt från släktträdets bortre grenar, tar oss en svängom och hyllar granen med visor om hur grön och grann den är.
Men vad är det egentligen för växt som döljer sig under julgranspynten?
Att granen är omtyckt i olika juldekorationer hör säkert samman med att den är grön året om och ger färg i vinterlandskapet.
De gröna kvistarna antar olika former och i norr är granarna mera långsmala och tål snöbördan bättre än i söder.
Vissa tunna grenar kan hänga rakt neråt som trådar, och grenar som böjs mot marken slår ibland rot och börjar växa.
De yviga grangrenarna ger skydd mot både regn och kyla.
De nedersta, torra, barrfria kvistarna kan fungera som någorlunda torrt tände även i fuktigt väder. Under granen kan större däggdjur, till och med björnar i vintersömn, lägga sig till ro.
Bland barren och grenarna trivs å sin sida många insekter och spindlar, och därmed också småfåglar som äter småkrypen och bygger bo i granen. Krypen kan vakna upp då granen kommer in till jul, men har tyvärr svårt att överleva inomhus.
Om du har en lupp tillhanda kan du beundra de små djuren närmare och dessutom är det intressant att ta en titt på baksidan av julgransbarren.
Där syns klyvöppningar som vita prickar på rad. Genom de små hålen tar granen in koldioxid och avger syre för oss djur att andas.
Granens kottar utvecklas ur de röda honblommorna som lyser i grantoppen under våren. Hanblommorna är mera anspråkslösa till sitt utseende men ger ifrån sig en väldig mängd gult pollen i luften.
Granens kottar är långa och vackra, ja rentav något att hänga i julgranen. I rumsvärme eller torrt och soligt vårvinterväder öppnar sig kottens fjäll och under dem döljer sig granfröna. Fröna är försedda med en vinge och redo att sväva iväg över skaren.
Många frön blir också näringsrik mat för ekorrar, hackspettar och korsnäbbar.
Granen blir sällan väldigt gammal, oftast under tvåhundra år. Den har ytliga rötter som gör att den lätt faller vid stormar och dessutom trivs många svampar och insekterlarver i träet och tar med tiden död på granen.
I Dalarna finns ändå en gran som kallas världens äldsta träd. Den har rotat sig där genast efter istiden och genom årtusendenas lopp har stammar och grenar vuxit upp ur samma, gamla rötter.
Rötterna har under alla år sugit upp vatten och näringsämnen och bland dem lever dessutom svampmycel i en livsviktig symbios med granen.
Granen både tål skugga och ger skugga. Under gamla granar är marken öppen, eftersom det är så snålt med ljus att det är svårt för andra växter att klara sig.
Skogen får en trolsk stämning när ljuset sipprar in mellan granarna. Då är det inte svårt att förstå att granen stadigt har slagit rot i våra jultraditioner.
En vild, inhemsk julgran med återanvända pynt är en dekoration att njuta av.
Igen en gång en fin kolumn. Av granen får man dessutom lätt och
hållbart virke till t.ex. brädfodring. Tallvirke är avsevärt tyngre.