Gnistan som inte tände – varför antänder dagens otaliga politiska skandaler och orättvisor inte folket oftare?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag hade nyligen glädjen att träffa författaren och filmproducenten Rajesh Thind på BAFTA (British Academy of Film and Television Arts) i London.
Han är aktuell med den stort uppmärksammade Channel 4 dokumentärserien Defiance: Fighting the Far Right som berättar om hur mordet på en ung indisk immigrant i västra London 1976 blev startskottet till en omfattande politisk mobilisering.
Rasistiskt motiverade våldsdåd sker tyvärr hela tiden, men vad är det som gör att vissa händelser leder till att breda folklager mobiliseras, medan många liknande händelser inte leder någon vart?
Revolutionärer i modern tid har sökt efter de “objektivt” rätta omständigheterna då bredare samhällsskikt äntligen börjar röra på sig, protestera, kanske till och med gör uppror eller revolution.
Många var övertygade att Tyskland sommaren 1923 var påväg mot en revolutionär omställning. Landet skakades av hyperinflation, följt av social och politisk kaos. Massorna var i rörelse och de tyska revolutionärerna satte fingret upp i vinden för att bedöma läget. När var den rätta stunden för revolutionen? När var folk tillräckligt upprörda för att gå till handling?
De sovjetiska revolutionärerna var övertygade om att stunden i Tyskland var kommen, men de önskade ställa in revolutionen med kalendern.
Sommaren 1923 bjöd på en rad med stunder då de tyska massorna var i rörelse, men ett symboliskt datum hade prickats in: årsdagen för den ryska oktoberrevolutionen. Men då november 1923 äntligen närmade sig, hade luften redan pöst ut ur den revolutionära ballongen. I stället serverades en smärtsam uppgörelse om vem som hade läst signalerna fel eller förrått revolutionen.
I början av 1900-talet tillbringade Lenin längre tider i London där han gav ut den ryska socialdemokratiska tidningen Iskra (gnistan). Tidningens motto var “från en gnista kommer en eld att flamma upp”. Idén om den revolutionära gnistan återupprepar sig i skrifter från världen runt. Mao Zedong hänvisade 1930 till det gamla kinesiska talspråket “en enda gnista kan tända en präriebrand”.
Men vem vet när torkan är tillräcklig för att elden ska ta fart eller om gnistan enbart slår ner i våtmarken?
Det får mig att tänka på min farfar och farmors stuga ute på landet då grannen lyckades bränna ner flera av både deras egna och våra byggnader. Det började med en kontrollerad risbrasa nere vid stranden i Ekenäs skärgård, en sommar för länge sedan. Utan att grannen visste om det, var omständigheterna perfekta för brand. Marken var kanske torrare än den verkade och vinden som började blåsa från optimal riktning. Den kontrollerade elden började plötsligt sprida sig.
Om stugorna var borgerskapet, var gräset de förtryckta massornas raseri. När löpelden en gång började sprida sig, kunde inget mer göras för att hindra dess framfart. Lenin skulle ha varit nöjd.
Skadorna blev som tur endast materiella, men den verkligt intressanta frågan är varför det politiskt torra gräset antänds så sällan? Om elden går lös är det lätt att förklara i efterskott: vinden, omständigheterna, intensiteten, hettan. Men egentligen är det mycket svårare att förklara de gångerna då omständigheterna för löpeld är perfekta, men ingenting händer.
Varför antänder dagens otaliga politiska skandaler och orättvisor inte folket oftare? Både nationellt och internationellt ger politiker och statsmän upphov till omständigheter som gör marken allt torrare, men trots att gnistorna flyger omkring bryter bara små lokala bränder ut ibland. Oftast händer absolut ingenting.
Elden som metafor fungerar överraskande bra i den politiska analysen.
Ibland behövs en blåsare för att få elden igång. Torkan kommer naturligt av utsattheten och orättvisorna, men blåsarnas, dvs. de aktiva politiska aktörernas roll, kan inte underskattas.
Både Mao och Lenin ville fungera som gnistor, blåsare och svedjebrukare, men deras revolutioner blev i verkligheten långt från deras visioner. Lärdomen från risbranden är, om inget annat, att det är förbluffande svårt att kontrollera eldens riktning när den en gång börjar sprida sig.
Här kan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.