Förflytta dig till innehållet

Giv mig ej glans, ej guld ej prakt

Våren 2019 ordnades ett seminarium om bioelektronik som ett samarbete mellan den italienska ambassaden i Finland och Åbo Akademi. Seminariet var samtidigt en del av det officiella programmet till minnet av att det hade förflutit 500 år sedan Leonardo da Vinci dog.

Under seminariet höll Akademiprofessor Olli Ikkala från Aalto universitetet ett mycket inspirerande föredrag om hur de hade lyckats skapa funktionella material som kunde läras att selektivt reagera på externa stimuli.

När vi utsätter oss för externa stimuli sker inlärning på flera olika nivåer. Den lägsta graden av inlärning leder antingen till tillvänjning (habituering) eller sensitisering. Vid habituering sker en gradvis tillvänjning till ett visst intryck (stimuli) och man blir bekväm med det.

Ta som exempel de ljud som är bekanta hemmavid nattetid. De stör inte nattsömnen. Men ett obekant ljud, hur litet det än är, gör att du vaknar du upp och funderar vad det var? Mygglarver reagerar på skuggor och rör sig instinktivt bort från ytan för att inte bli uppätna. Utsätts de konstant för förändringar i ljusmiljön avtar reflexen, mygglarven har blivit habituerad.

Sensitiseringen är då motsatsen, dvs du reagerar starkare för ett visst intryck då du blir utsatt för det. Ifall du har bränt ett finger någon gång, så kommer den brännande känslan i ditt finger att kännas fast du bara tvättar handen i varmt vatten. Fingret ”minns” den brännande känslan, trots att vattnet inte är så varmt att det skulle bränner dig.

Sådana primitiva responser kallas icke-associativ inlärning. Inom ramen för behaviorismen sker nästa nivå av inlärning, den associativa, via klassisk betingning som först beskrevs av Ivan Pavlov (Nobelpriset i fysiologi 1904) med hjälp av hundar. Då hundarna presenterades för en obetingad stimulus (mat) som reflexmässigt fick saliv att utsöndras (obetingad respons) samtidigt som de utsattes för en betingad stimulus (ljudet av en klocka) så började hundarna att utsöndra saliv redan då de hörde ljudet av klockan. Det hade alltså skett en association mellan ett obetingat och betingat stimulus som leder till att saliven utsöndras redan när hundarna hörde klockan.

Ikkala och kollegor utnyttjade klassisk betingning för att lära en hydrogel att smälta med hjälp av en stimulus (ljus) som normalt inte smälter hydrogelen. Ikkala tillsatte guldnanopartiklar som inte reagerade nämnvärt för den betingade stimulansen (ljuset) till hydrogelen. När hydrogelen utsattes för värme och smälte samtidigt som man lyset med ljus på hydrogelen fusionerades guldpartiklarna samtidigt som hydrogelen smalt. När gelen hade fått stelna igen, hade dess struktur ändrat så att de fusionerade guldnanopartiklarna absorberade ljuset. Hydrogelen hade alltså ”lärt” sig att smälta endast under inverkan av ljus.

Varför har jag då valt att berätta om smältande hydrogeler och olika faser i inlärning? Vad har de för relevans för mig i juletider? Vad lärde jag mig av hydrogeler och klassisk betingning?

Osäkerheten från pandemin och dess konsekvenser påverkar mig med att jag antingen ”vänjer mig” eller sensitiseras. Men jag skulle inte vilja att pandemin blir det nya normala. Att pandemin samtidigt sammanfaller med en osedvanligt mörk o lång höst, utan snö och kyla i Åbo gör att jag känner en större ovana inför de yttre signalerna.

Mina barndoms jular var, åtminstone i mina minnen, en tid då det fanns ymnigt med snöhopar och bitande köldnätter. Dansande norrsken som syntes bra även i utkanten av stadens ljus i den kalla vinternatten blandade med gnistrande stjärnor, något som känns som en fantasivärld idag. Min hjärna har lagrat sådana minnen. Idag känns de som trygga och jag känner mig hemmastadd i dessa minnen.

Jag återgår gärna till den känsla av värme och trygghet som Topelius julpsalm skänker mig. Minnena av det torra orgelljudet i Jakobstads kyrka på julafton följt av den kalla och gnistrande vinternatten. Jag kan känna de goda minnena flöda genom att lyssna på den fantastiska musikskatten som julen bjuder på.

Jag önskar inte mera guld i pandemins hydrogel. I stället vill jag önska er alla ett gott slut och ett pandemifritt nytt år 2021 med Topelius text.

Giv mig ej glans, ej guld ej prakt i signad juletid

Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid.

Giv mig en fest som gläder mest, den konung jag har bett till gäst.

Giv mig ej glans ej guld ej prakt, giv mig en änglavakt.

Artikeln om hydrogeler kan fritt läsas här.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *