Förflytta dig till innehållet

Framtiden ringer upp

Precis nu är vi mitt i sommaren. En på sitt sätt befriande känsla: att vara mitt i.
Och det är över för den här gången, tror man, de hektiska insändarna i brännbara ämnen – fossila bränslen och Jesus och glassens och fotislagets förestående namnbyte. De obligatoriska insändarna från semestrande partipolitiker tar över. Jag läser politikernas insända också. Och allt det andra.
Men jag är uppvuxen med en österbottnisk tidnings legendariska (eller ökända) insändarsida, där man regelbundet vred ur allt – och jag menar ALLT – ur ämnen som nyss upptäckta runinristningars äkthet och homosexuellas rätt att adoptera.
Jag kan tycka att insändarsidor i Trängselfinland i jämförelse är lite bleka. Därmed inte sagt att jag vill ha dem annorlunda. Att se aggressivitet mot personer eller grupper formulerat så att det kan passera opinionsredaktionen kan vara en bottenlöst obehaglig upplevelse.
I Finland finns också en tillrättavisandets kultur som existerar utanför debatten, som ju kan få vara het om det behövs. Den kan man skratta åt, särskilt om den är på läsavstånd och enklare att förhålla sig till. Skrattet är svart och i stunden njutbart, lite som salmiak. Och det börjar bränna i gommen efter ett tag.
Ofta är man ju själv en del av tillrättavisandekulturen. Som när jag får en nästan obetvinglig lust att berätta för den som spottar ur sig det hypotetiska indignationsexemplet ”torsdag” (snart får man väl inte säga torsdag heller för feministerna!), att tisdag och onsdag med samma logik också måste raderas.
Kanske var just den insändaren ett skämt för att se hur långt man kan gå och ändå komma i bladet. Men jag hinner skadeglatt tänka att den radikalaste så kallade pk-maffian väl skulle kunna vägra att jobba på dagar uppkallade efter karlar. För många kvinnodominerade branscher skulle det ju passa bättre ihop med lönebilden att hoppa direkt från måndag till fredag.
Nu tänker jag så mycket på hur trist det kan vara att bara haspla ur sig saker och peka ut sina missnöjen, att den här texten riskerar ta slut just här, med insikten om att ord i orättan tid gör oss alla lite fulare. Med det pandemiperspektiv vi har blir vi ganska säkra på det.
Visavi pandemin är vi i ett slags mittpunkt nu. Nu får man resa friare, restaurangerna är utan restriktioner så länge de följer bestämmelser om smittskydd. Mycket ansvar vilar på den enskilda, hänsyn och omsorg om andra krävs.
Man skulle bli lycklig om hänsyn och omsorg om andra lekande lätt kunde integreras i krogliv och turistande. I så fall har världen blivit en lite bättre plats. Men det återstår att se.
Jag träffade vänner på historiskt vanligt vis under vecka tio, vi satt nära varandra i en buss, vi kramades. Sen kom allt slag i slag, hisnande restriktioner. Lika hisnande kändes det när de hävdes några veckor senare. Man har fått ompröva sin tillit. Man har också fått lära sig att hålla tand för tunga – av den mest grundläggande orsaken av dem alla, för att man inte vet allt.
Nu känns den hisnande känslan ingen. Och jag tänker att vi kanske ska in i november innan vi vet riktigt vad som har hänt och vilken part av hela som är över.
Men redan nu står klart att ingenting är över. Det kommer att komma nya virus. Och det kommer att noteras vilka grupper som har svikits, inte bara hos oss, utan i hela världen.
En natt mitt i denna sommar drömmer jag att någon ringer mig. Det är från andra sidan pandemin, säger rösten. Den är ganska svag, det är störningar i kontakten. Men jag tycker ändå att jag på något sätt känner igen den.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *