Förflytta dig till innehållet

Förutsägbarhet, det grottmänniskan saknade men skapade oss

man med litet leende tittar mot kameran

Trots att fysikern Niels Bohr lär ska ha sagt att “det är svårt att spå, speciellt framtiden” har vi sedan urminnes tider försökt göra just det. Grekerna rådfrågade oraklet i Delphi – kvinnor som var höga på underjordiska gaser – i allehanda frågor. Shamaner tolkade och tolkar fenomen i naturen för att tyda världsalltet.

Ännu när jag var barn var väderleksprognoserna ungefär lika pålitliga som att avläsa kycklingben. Trots att de har blivit betydligt bättre så har vi knappast blivit bättre på att förutspå andra aspekter i vår framtid. Ändå har vi ett behov att förutspå vad som komma skall.

På sistone har elprisens och gula nationens labilitet varit en källa för personlig och nationell oförutsägbarhet. Det strider mot vad jag föreslår är människans essens. Något som både pippande och väderleksprognosen uttrycker: ett behov av förutsägbarhet. Ungarna har traditionellt varit vår pension och vi vill veta om det regnar imorgon för att veta om vi ska hasa ut oss på kvällen för att ta in byket.

Det måste ha gått till ungefär så:

Trots alla gulliga och romantiserande filmer var nog verkligheten jobbig för grottmänniskan. Den som tänker sig nån form av idylliska naturbarn ska komma ihåg att det här var en tid då man dog av det mesta. Vargar, tigrar, björnar, tjurar, svärmor/far/hen och den minsta lilla skråma. Ja, allt ville ta livet av oss.

Tänk dig att du ska gå kilometrar efter kilometrar för att hitta tillräckligt med mat i en sån volatil kontext… och när du väl kommer fram har någon förbannad hjort ätit upp dina bär som du väntat på i 11 månader! Detta i en omgivning där det mesta kan ta livet av dig.

Vi vet alla den där känslan när vi kommer hem efter en lång arbetsdag, går till godislådan och finner att någon glupsk jäkel har ätit det sista chokladkexet. Det måste ha varit jätte, jättemycket värre för grottmänniskorna! Den mängden av frustration är svår att föreställa sig.  

Därför beslöt grottmänniskan sig att börja kultivera marken. De ville skapa en förutsägbarare framtid. De kunde beräkna hur mycket de måste odla under sommaren för att ha mat tills nästa skörd. Hjortarna slapp de förstås inte – de hemsöker våra trädgårdar fortfarande – men de fick en lite förutsägbarare existens.

De visste att om de skördar X antal hektar har de det bra och om de inte gör det visste de också att det blir tufft och de måste komplettera den dåliga skörden. Kanske de rentav börjar tämja djur för att senare bestraffa deras godtrogenhet genom att förtära dem…och givetvis offra en del av dem till någon random mer eller mindre transcendent skepnad för en bättre skörd nästa år.

Men när dessa skepnader visade sig vara lika nyckfulla som vädret måste de tidiga jordbrukarna börja ta saker i sina egna händer. ”Om något ska bli bra gjort måst man göra det själva” hörde man dem säga. Så tog de tag i sin hacka och började gräva bevattningskanaler till åkrarna – de prototypiska trädgårdsslangarna.

Man ville vara mindre beroende av externa fenomen: väder. Man gjorde sitt liv förutsägbarare.

Idag när vi har konfronterats av stora kriser, oförutsägbara och till synes ilskna grannar och en potentiell kataklysm stoppar vi huvudet i sanden så att stjärtfjädrarna yr.

Under hela vår existens har vi strävat efter förutsägbarhet men med mötet i Egypten i tankarna undrar jag varför slutar vi nu?

Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter