Forskaressän: Se det märkvärdiga! Om påstirrade kvinnor på marknader och torg
Två afroamerikanska kvinnor, Katie och Alice från Alabama.
Två systrar, albinerna Aurora och Amalia från Småland.
Sensommaren 1881 kunde dessa kvinnor beskådas av publiken i Åbo för en spottstyver.
Kvinnorna uppträdde under och genast efter ett stort allmänt lantbruksmöte i Kuppis.
Mötet och särskilt utställningarna som hörde till lockade tusentals besökare till Åbo. Tillställningen var förmodligen det största publikevenemanget i Finland det året.
Att lantbruksmötet skulle bli välbesökt var allmänt känt redan på förhand. Kringresande artister som vanligtvis åkte runt från marknad till marknad såg sin chans.
”Marknadsnöje”
Amerikanskorna Katie Stewart och Alice Roffen, som hade rest runt i Norden sedan 1874 och kommit till Finland i februari 1881, hörde till dem som uppträdde i Åbo medan lantbruksmötet pågick.
De konkurrerade med Familjen Pettersén, ett norsk-svenskt sällskap som redan tidigare besökt Finland och nu igen kommit hit för att uppträda med sin trolleri- och akrobatiföreställning.
Theodor Pettersén hade förutom sina tre barn tagit med sig två svenskor i 20-årsåldern, Aurora och Amalia Eklund, som båda led av albinism. Redan som barn hade systrarna Eklund uppträtt i Vasa, sommaren 1870.
Såväl Katie och Alice som Aurora och Amalia annonserade om sina föreställningar i tidningarna. Bilderna på artistparen är förvillande lika: två stela, uttryckslösa kvinnor som står hand i hand.
Annons för Kate och Alice i Borgåbladet den 26 november 1881.
Vanligt att ”de avvikande” visades upp
Att visa upp människor med fysiska avvikelser, personer från ”exotiska” länder, ”kannibaler” och ”vildar” var vanligt i Norden och Finland ännu i slutet av 1800-talet.
Med skräckblandad förtjusning tog marknadsbesökarna del av det de fick se i tält och på torg. Betydligt vanligare former av marknadsunderhållning var ändå panoramor, skjutbanor och
karuseller.
Många av de kringresande artisterna hade hela Norden som sitt arbetsfält.
Andra uppträdde ett fåtal gånger i Finland på rutten mellan de huvudsakliga destinationerna Köpenhamn, Stockholm och S:t Petersburg.
Publiken fascinerad av utseendet
Vad var det då publiken i Åbo fick se på Humlegårdsgatan 16, där ”Negrinnorna” uppträdde, och på S:t Eriksgatan 16, där Aurora och Amalia förevisades?
Enligt annonsen dansade Katie och Alice sina ”nationaldanser” och sjöng sina ”nationalsånger”, men publikens fascination vilade ändå på deras utseende.
I Auroras och Amalias fall förefaller huvudsaken ha varit själva beskådandet av deras ”mjölkhvita hudfärg, hvita hår och röda ögon”. I båda fallen var det de fysiska attributen, främst hudfärgen och håret, som väckte publikens nyfikenhet.
Albinosystrarna. Bild i annons i Åbo Underrättelser den 30 augusti 1881.
Aurora och Amalia var födda i Vimmerby i Småland och hade visats upp av sina föräldrar sedan tidigt 1870-tal. När pappan dog 1880 behövde de en ny uppvisare.
Det är här Theodor Pettersén kommer in i bilden. Systrarna skulle under hans egid resa ända till Moskva där de väckte stor uppmärksamhet under en konst- och industriutställning hösten 1882.
Immateriella ”varor”
På marknaderna i Finland kunde man bland annat köpa smör, spannmål, fisk, skinnvaror, kärror, träkärl, hästar, kreatur, kläder och mängder av smärre varor och krimskrams.
I ”Kommunicerande konsumtion” (finansierat av SLS) och ”Dealing with Difference” (finansierat av Kone-stiftelsen), två forskningsprojekt förlagda till historieämnet vid Åbo Akademi, studeras bland annat rörlig handel, småhandel samt kultur- och handelsmöten som ägde rum på de finska marknaderna ca 1840–1940.
Min uppgift i Dealing with Difference är att granska den finska marknadsunderhållningen, med särskilt tonvikt på personer och företeelser som upplevdes som ”främmande”.
Vid sidan av de materiella varorna bjöd marknaderna även på immateriella varor i form av marknadsnöjen, till exempel karusellåkning, kraftmätare, djurtämjare, vissångare och lindansare.
Katie och Alice och systrarna Eklund erbjöd marknadsbesökarna dylika immateriella varor, förevisningar av det märkvärdiga och besynnerliga.
Det är rimligt att anta att många av de finländare som såg föreställningarna aldrig tidigare hade sett varken en afroamerikan eller en person med albinism. Vilka förväntningar väckte bilderna och texterna i annonserna, och vilka var publikens och pressens reaktioner när de väl tagit del av föreställningen?
Hur interagerade artister och publik i det som forskaren Roslyn Poignant har kallat ”show-space”?
Rent påhitt
Katie och Alice anlitade inte en separat impressario under sin tid i Finland, men de hade lärt sig alla marknadsföringsknep av dem som tidigare visat upp dem. I annonserna lyfte de fram att Katie var en frigiven slav, att de kidnappats och förts till Sverige av en svensk sjökapten och att deras favoritkost bestod av ormar, gräshoppor och rått kött.
Det mesta av detta var rent påhitt. Inte stämde det naturligtvis heller att Theodor Pettersén var ”professor i magi”. Men publiken visste att överdrifter, halvsanningar, rena lögner hörde till.
Man kan till och med hävda att åskådarna njöt av att bli dragna vid näsan.
Ingen dans på rosor
Att leva som kringresande artist i Norden under 1800-talet var ingen dans på rosor.
I de fall jag studerat i detalj var fattigdom, alkoholism, kriminalitet, psykisk ohälsa, våld i relationer och olika former av utnyttjande ständiga följeslagare. Att år efter år vara påstirrad och resa runt med allt sitt bohag var oerhört tärande.
Det kringresande livet, alkoholmissbruket och kriminaliteten delade många artister med en fiktiv karaktär i finsk samtidslitteratur, huvudpersonen Kauppa-Lopo i Minna Canths novell med samma namn (1889).
Månglar-Lopo (Sylvi Salonen) och Kennu-Ville (Veijo Pasanen) i en filmatisering av Minna Canths novell. Foto: Antero Tenhunen/Yle.
Månglar-Lopo förtjänar sitt uppehälle genom att tigga till sig använda kläder och föremål för att sedan sälja dem på torg och marknader.
Hon beskrivs dels som en handlingskraftig, kringresande försäljare, dels som en smutsig, supande, snusande och oanständig kvinna.
Det är mycket i Canths beskrivning av Månglar-Lopo som stämmer överens med hur tidningarna skrev om Katie och Alice. I sina annonser framhöll de att de klädde sig anständigt, men publiken och tidningarna såg inget anständigt i deras fysiska uppenbarelser, fylleri eller föreställningar. De hånades öppet.
Kontrasten till hur tidningarna beskriver systrarna Eklunds andäktigt allvarsamma, änglalika väsen och obefläckade vithet är slående. Där de vita artisterna ses som medicinskt intressanta naturfenomen, väcker deras svarta systrar avsky och görs till åtlöje.
Gemensamt för dem alla är att de utnyttjades ekonomiskt av andra, kanske också sexuellt, men det är ändå viktigt att inte enbart se dem som offer. Ett synliggörande av deras livsöden kan också inbegripa en tolkning av dem som historiska aktörer med genomtänkta överlevnads-, marknadsförings- och försäljningsstrategier.
En filmatisering av Minna Canths novell Kauppa-Lopo finns på Yle Arenan, https://areena.yle.fi/1-452880. I rollen som Kauppa-Lopo Sylvi Salonen. Regi: Matti Tapio, 1968.
Se även projektbloggen för projektet Kommunicerande konsumtion: Kringvandrande försäljare och kulturmöten i Finland 1800-1940, https://blogs2.abo.fi/kommunicerandekonsumtion/
Foto: Privat
Maren Jonasson
Fil.mag och doktorand i nordisk historia vid Åbo Akademi. Skriver om allmänna finska lantbruksmöten under 1800-talet och jobbar för tillfället som forskare i projektet Dealing with Difference: Peddlers, Consumers and Trading Encounters in Finland, 1840–1940, som finansieras av Koneen Säätiö.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.