Förhandla och förvandla
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Största delen av arbetsdagarna – och en del av det som brukar kallas fritid – går för mig åt till att förhandla. Det betyder att jag sitter ner med mitt team, med mina kolleger, med organisationer utanför parlamentet, med diplomater och politiker för att hitta på lösningar när ideologiska vindar slår stenknut på lagstiftningsförslagens formuleringar.
Om någon under valkampanjen 2009 hade varnat mig och berättat vad jag egentligen kommer att ha framför mig, kunde det ha lett till en långt mindre entusiasm inför uppdraget. Men vad innebär de här lite tillkrånglade formuleringarna?
Eventuellt kunde frågan besvaras så här: I början av en politisk karriär kommer man in i sammanhangen med tusen frågor och en massa oklarheter i huvudet. Det gäller alla slag av politiska uppdrag: kommunalpolitik, rikspolitik, Europapolitik. Den här osäkerheten uppväger man – kanske – med att försöka låta lite mera självsäker eller vara lite mera envis än vad som egentligen behövdes.
Man kompenserar bristen på kunskap och bristen på erfarenhet med att lite breda ut sig, lite blåsa upp sig, lite göra sig mera kunnig än vad man egentligen är.
Det är alltså någonting ytterst mänskligt.
Idag räknar jag lite mera dagarna eller i alla fall månaderna som återstår innan jag får lämna uppdraget som Europaparlamentariker. Samtidigt kan jag kasta en liten blick bakåt och konstatera att jag under de här nästan elva åren från den första dagen som MEP har vuxit lite.
Utmaningarna har tvingat mig att läsa in mig på områden jag tidigare kunde ganska illa. De har också tvingat mig att se lite bredare på nästan allt. Och jag tror att det är viktigt och att det kräver en liten förklaring.
Den politiska debatten hemma i Finland eller här i Europas hjärta följer nästan alltid ett givet mönster.
Vi har en benägenhet att titta på en utmaning i taget – det må sen vara klimatpolitik, säkerhetspolitik, energipolitik eller socialpolitik.
För att överhuvudtaget få ett grepp på utmaningarna måste vi naturligtvis ha en utgångspunkt. Lite som Arkimedes när han frågade efter en fast punkt för att kunna vrida jorden ur dess bana. Men man får inte bli utgångspunktens fånge.
Varje enskilt politikområde hänger med tusen trådar fast i andra politikområden. Klimatpolitiken har sina ekonomiska och socialpolitiska följder. Just därför måste också de politiska lösningarna se helheterna: vad innebär klimatpolitiken i förhållande till våra socialpolitiska utmaningar? Vad kräver den ekonomiska politiken av vårt utbildningssystem?
När jag skrev de inledande orden till den här spalten fanns just den här tanken i bakgrunden: jag försöker förhandla mig fram till lösningar som beaktar hur olika dellösningar inverkar på helheten. Jag tror t.o.m. att mitt team har blivit ganska bra på det och att vi just därför skaffar oss ett större inflytande än vad ett förhållandevis litet parti från ett litet land vanligtvis kan få.
Det känns ganska bra – just för att jag också ser avslutningen på utmaningarna. Åtminstone i den form de avslutas här i Bryssel!
Här kan du läsa fler kolumner av Nils Torvalds.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.