Förändring kommer inte av sig själv, utan genom aktiva åtgärder
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag hörde ett framförande av Antonin Dvořáks nionde symfoni förra veckan i Musikhuset i Helsingfors. Den tjeckiske kompositören lät sig inspireras av afrikanskamerikanska spirituals och musik av Nordamerikas ursprungsbefolkning, då han skrev symfonin under sin vistelse i USA på 1890-talet.
På många sätt är verket ett barn av sin tid. En nutida lyssnare kan ställa kritiska frågor och se Dvořáks melodier som exempel på kulturella lån, eller rentav som stöld. Verket är även ett uttryck för ett nationalromantiskt intresse för olika ”folk”, som hör 1800-talet till.
Den första satsen har ett melodiskt tema som är inspirerat av spiritualen ”Swing low, sweet chariot”. Kompositören bearbetar materialet i enlighet med samtidens symfoniska ideal.
Den andra satsen inleds med ett solo av engelskt horn. Dvořák sade sig ha valt just detta instrument för att det påminde honom om den unga svarta studerande Harry T. Burleighs barytonröst. Burleigh (1866–1949) sjöng spiritualer för Dvořák.
Mötet mellan Burleigh och Dvořák förändrar min bild av den klassiska musikens historia. Burleigh är inte en anonym informant, utan en namngiven musikstuderande, som senare kom att göra karriär som sångare, kompositör och musikredigerare för det internationella musikförlaget Ricordi. Burleigh var en av många svarta studerande vid det nationella konservatoriet på 1890-talet.
Han kom att bli en av de mest inflytelserika svarta amerikanska klassiska tonsättarna under början av 1900-talet. Han komponerade främst solosånger, men skrev även verk för violin och piano som Six Plantation Melodies for Violin and Piano (1901).
Bland hans sånger finns kompositioner till dikter av Langston Hughes och James Weldon Johnson, ledare för the National Association for the Advancement of Colored People (NAACP) – en organisation som fortsättningsvis är betydelsefull inom amerikansk mänskorättsaktivism.
Burleigh, liksom många andra svarta tonsättare i början av 1900-talet skrev arrangemang av spiritualer. Alten Marian Anderson var vän med honom och under sina konsertturnéer framförde hon ofta hans arrangemang.
Genom Andersons aktivism blev sånger som Deep River, By an’ by , Go, Down, Moses och Heav’n, Heav’n kända även för en finländsk publik i början av 1930-talet.
Inför uruppförandet konstaterade Dvořák att en unik amerikansk klassisk musik, för att vara seriös, borde ha sin grund i den afrikanskamerikanska musiktraditionen. Hundratrettio år senare kan vi konstatera att det inte blivit så. Spiritualer ingår inte i klassiska sångares standardrepertoar och svarta tonsättare hör inte till den klassiska musikens kanon.
Trots att många amerikanska tonsättare nog inspirerats av afrikanskamerikansk musik utgör den inte ett fundament, på det sätt som Dvořák visionerade. Musik av svarta kompositörer är fortsättningsvis i marginalen inom den klassiska musiken och ännu idag kan svarta sångares karriärer präglas av rasism och exkludering.
Däremot har den afrikanskamerikanska musiken präglat populärmusiken på ett globalt plan på ett sätt som Dvořák knappast kunnat drömma om.
Medan jag lyssnar på den andra satsen i Dvořáks nionde tänker jag att den är ett tragiskt exempel på att samhällen inte per automatik utvecklas mot en större pluralism.
Trots att det i slutet av 1800-talet och under de första decennierna av 1900-talet fanns en växande svart medelklass i USA och trots att svarta musiker, författare och politiska rörelser blev allt mer inflytelserika förhindrade rassegregeringen och den strukturella rasismen dessa framsteg.
Jag går hem från konserten med en tanke – att världen förändras bara då människor aktivt kräver förändring och arbetar för förändring.
Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.