”För frihet i Iran – de senaste händelserna i Iran har väckt starka minnen från min barndom med lukter, ljud, syner, och efter 43 år finns traumat kvar”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Iran. För 43 år sedan satt jag med min familj på ett hustak i Shiraz, Iran och följde med demonstrationerna på huvudgatan. Soldaterna sköt. Tårgasen brände i ögonen och ropen skallade ”marg bar shah, Khomeini akbar!”. Revolutionen hade börjat.
Mina föräldrar jobbade på universitetet och jag gick i skolan med min syster. Då vi kom till Iran använde vi jeans och lät håret trasslas i vinden.
Efter en tid blev chadoren aktuell. Pappa fick inte undervisa mera, medicinarna hotade med att kasta in en bomb i föreläsningssalen. Universiteten inledde strejk.
Man stängde portarna till biografer samt varuhus och tände på.
De som inte lyckades fly brann inne. En gång höll vi på att bli innebrända då portarna låstes utifrån och människor skrek hysteriskt. Någon kom och slet ut oss och nästa dag fanns bara de nerbrända ruinerna kvar.
Ingenting fungerade. På postkontoret fanns alla brev i berglika högar mitt på golvet. Inga dagstidningar. Inga nyheter.
Min skola bombhotades dagligen, lärarna satt utanför porten och sittstrejkade. Mina klasskamrater försvann en efter en.
Avrättade eller så hade de lyckats fly utomlands. Väggarna hade öron.
Vi rev sönder första sidan i våra skolböcker där shahens porträtt stirrade på oss. Nu river skolbarnen ut bilder av Khomenei och stampar på dem.
Demonstrationstågen vällde fram längs vår huvudgata.
Soldater kom skjutande på skolvägen hem. Vi kastade oss undan och gömde oss på en bakgård under ett bord. Vi sågs som de hatade amerikanerna och de brände upp utlänningars hus.
Amerika = Satan. Då jag försökte skrika att jag är från Finland tittade de glatt på mig och skrek ”aaah, Lasse Virén … good country”.
En dag blev vi evakuerade till Bahrain. Med sista flyget.
Mina kära iranska vänner trodde på en bättre framtid.
Då shahen flydde skulle ju allt bli så mycket bättre. Ayatollah Khomeini anlände och en islamistisk stat inrättades. Med detta kom moralpolisens regler:
– man får inte gå ut med sin hund (den kan skjutas)
– kvinnor får inte cykla, dansa eller låta vinden dansa i sitt hår.
– kvinnor bör använda hijab och smink är förbjudet.
– kvinnor får inte träffa någon av manligt kön utöver familjen, inte dejta eller pussas på stan.
– pojkar och flickor går i skilda klasser, de får inte äta tillsammans. Slickar du på en glasstrut på gatan kan du bli fängslad.
– en kvinnas värde är hälften av en mans.
Straffen: misshandel, prygling/piskrapp, stening, avrättning.
Moralpolisen utför det som Savak tidigare gjorde. Som någon sade: ett helvete byttes ut till ett annat.
Nu skallar ropen igen. ”Marg bar Khamenei, marg bar diktator”. Ett hundratal protesterande barn och ungdomar har under de senaste veckorna våldtagits, misshandlats barbariskt eller skjutits ihjäl. En ung man blev skjuten i huvudet då han uppmuntrande tutade åt demonstranterna.
Man ser klipp där regimens män krossar bilar för att sedan skylla på demonstranterna. Skolbarn som stampade på bilder av mullor skickas nu till mentalvårdsavdelningar för att bli ”omskolade”.
Oljearbetarna demonstrerar i solidaritet (detta knäckte kamelryggen 1979).
En natt nyligen började det fruktade Evin-fängelset brinna.
Fängelset där man under femtio år spärrat in politiska fångar, utlänningar, studerande, poeter, filmskapare, journalister och aktivister som vågat protestera mot den brutala regimen. Man har torterat eller avrättat dem.
De senaste händelserna i Iran har väckt starka minnen från min barndom, lukter, ljud, syner. Dessa trauman finns kvar efter 43 år.
Därför är det oerhört viktigt att ni som jobbar med invandrare tar reda på hur de egentligen mår och vad de varit med om. Krigstrauman är ofta ett tabubelagt ämne hemma.
Man vill lägga locket på och gå vidare, men i teckningar och lekar kommer barnens trauman fram väldigt tydligt. Dagligen.
Irans regim har försökt stänga internet men de brutala smärtsamma scenerna finns överallt på Instagram och Tiktok.
Det handlar inte om bärandet av hijab. Det handlar om grundläggande mänskliga rättigheter. I Finland finns över 4 000 personer med iransk bakgrund. Stöd dem i kampen om Irans framtid.
Jin, Jiyan, Azadi. Women, Life, Freedom.
Nina Forsten-Lindman
Skolpsykolog samt psykolog i FC Inter och dragare av multikulturella integrationsprojekt
Mycket viktiga och initierade synpunkter. Kunde kanske följas upp med aktuella livsberättelser av asylsökande i Åbo(/Åboland). Det finns också berättelser om vad som hände efter att nyhetsankaren lämnat konflikten, som är intressanta för att vi ska förstå vad vi kan och inte kan bidra med. T.ex. på YT, 99 stories
mvh