Förflytta dig till innehållet

”Flickorna svarar snabbt: Jag hoppas vi får en minigris och den andra säger jag hoppas bli president”

Kvinna i prästdräkt.
Sara Grönqvist.

Jag hör klockan ticka i vår dotters rum. Att jag hör tickandet betyder att det är tyst i huset. Jag är ensam hemma, vardagen påminner om år 2019.

Någonting bekant men ändå någonting annat. Två år innebär förändring, för livet är inte statiskt.

Klockan jag hör tickar samma rytm som då, lika ljudligt och lika jämnt idag som då. Men då hörde jag inte tickandet, i alla fall minns jag inte den jämna pulsen. I dag i skrivande stund gillar jag att känna och höra pulsen. I musiken är det också viktigt för mig att hålla pulsen levande och stabil.

Därför uppskattar jag klappövningarna vi gör med kören, att alla korister försöker ha samma puls. En övning som ger oss utrymme att misslyckas, och när vi misslyckas så får vi försöka om och om igen. I vardagen är det viktigt med en puls, så att vi i familjen håller ungefär samma rytm.

Vardagens puls ger rutiner och ramar som vi kan vila i. Vardagen är det vackra, ibland alltför hektisk, ibland alltför långtråkig, men vardagen är pulsen.

När vi sedan pausar vardagens rytm så finns det tid att göra, tänka och skapa det som är känsloskalans höjder och svackor.

I pausen finns tid för vila och i tecknen som noterna bär på finns livets kryddor. I det som avviker från vardagen finns en annan vinkel på tillvaron. Efter ett ritardando eller accelerando i musiken återvänder man till tempo, så är det också i livet.

Klockans slag berättar att livet bär oss vidare. När vi känner och hör klockans tickande så finns det hopp. Hopp om framtid, hopp om förändring, hopp om alternativ och nya möjligheter.

Ordet hopp innebär en djup önskan om att drömmar skall gå i uppfyllelse. När vi har hopp har vi liv. Hopp innebär kärlek och tro om vi får tro Paulus.

Kärlek och tro på att vi kan göra skillnad, att vår insats behövs, är hoppingivande. För vi kan förändras och vi behöver förändras för att kunna vara närvarande och trovärdiga.

Det är inte längre tyst i vårt hem. Två glada flickor diskuterar ivrigt om höstlovet. Jag avbryter dem genom att fråga: Vad tänker du på när jag säger hopp? Flickorna svarar snabbt: Jag hoppas vi får en minigris och den andra säger jag hoppas bli president.

Svaren sprudlar framtid, en dag i framtiden. Att tala om hopp, om framtid, är så naturligt för flickorna. Att orka se det ljusa trots klimatprognoser och ekonomisk utveckling.

Att självklart se det goda, det vill jag implementera i min vardag. Jag vill dela flickornas hopp, inte överrumpla dem med tankar i moll om en framtid som vi inte kan lita på, utan jag vill visa dem att vi kan göra skillnad.

Vi bär ett ansvar för oss själva och varandra. Vi bär ett ansvar för att ge utrymme för hopp. Hopp som inte är en känsla utan en livsinställning, ett val, ett sätt att tänka. Ett sätt att tänka som skapar handlingskraft och driver oss närmare vårt mål utan att förlora fotfästet.

Nu hör jag klockans tickande igen.  

Pulsen finns kvar, dirigenten i kören upprepar orden ”ettan kommer alltid på samma plats”, och det är det som ger trygghet. Jag kan tappa bort mig i noterna, jag kan springa för fort i min glädje, men ettan kommer på slaget.

Trygghet skapar frihet och ger utrymme för hopp. Hurdan är din etta i livet? 

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter