Fler tankar om "Hej"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Hälsningsfraser. För några dagar sedan kåserade språkvetaren Leif Höckerstedt i denna tidning om olika hälsningsord (ÅU 29.2 2024). Bland dessa var ”hej” hans favorit. Jag, liksom många andra, använder ordet dagligen i de mest olika sammanhang, på svenska och på finska. Det kan vara underhållande att få veta lite mera om bakgrunden till detta hälsningsord.
Höckerstedt nämner att ordet i sig är gammalt, men inte lika gammalt som hälsningsord. Vi sjunger ju: ”Hej, tomtegubbar, kom och dansa”; men då har ordet ett annat ändamål (det används som en interjektion, som det väl heter).
Ordets första användning som hälsningsfras går faktiskt att spåras upp. År 1812 använde Esaias Tegnér ”Hej” som inledning till sitt brev för en annan medlem av Götiska Förbundet, en i Stockholm år 1811 grundad förening.
Av förbundets stiftelseurkund framgår att det skulle "genom ett kraftfullt, enkelt och redligt väsende likna våra förfäder, de gamla göter". Vidare sägs det att förbundet "skulle svara mot de gamles fostbrödralag". Fosterbröderna skulle hälsa varandra med handslag och i stället för "god dag" använda hälsningen "hej", ett ord som stiftarna antog vara ”den fornnordiska hälsningsformeln".
Från att ha varit ett föreningsinternt hälsningsord spred sig ”hej” först i den svenska akademiska världen, sedan via läroverken till skolungdomen, och efter andra världskriget blev hälsningen allmänt använd. Detsamma skedde även i de övriga nordiska länderna.
Götiska Förbundet var en förkämpe för skandinavismen, en framför allt i svenska och danska litterära kretsar utbredd tankeströmning. Den stödde idén om att skandinaverna bildar ett, gemensamt folk med ursprunget i forntidens ”göter”. Den politiska ambitionen var att förena detta folk i ett rike. Märk väl, att också andra nya stater kom på 1800-talet att bildas genom förenande av tidigare enskilda stater eller delar av andra stater: Italien 1861, Tyska riket 1871. De kulturella skillnaderna mellan de nya staternas olika delar var minst lika stora som de mellan skandinaviska länder.
Under andra hälften av 1800-talet visade det sig dock att det inte fanns något politiskt stöd för en gemensam skandinavisk stat.
Skandinavismen blev på sätt och vis ett misslyckat försök av nationsbygge. Den kom så småningom att ersättas av den mindre ambitiösa nordismen, i vilken Finland, Island, Färöarna och Grönland också deltar t ex genom medlemskap i Nordiska Rådet.
Samtidigt som jag med ett – alltså ändå inte enbart vardagligt – ”hej” eller ”hei” hälsar mina kolleger, studenter, vänner eller butikskassan, bejakar jag den nordiska samhörigheten. Man behöver väl inte vara helt ”hej-hej” för att tycka så?
Mikko Lagerspetz Professor i sociologi, Åbo Akademi