Förflytta dig till innehållet

Fira påsk med allemansrätten

En kvinna som tittar in i kameran. Bakgrunden är vit.
Emilia Nordling.

Rörelsefriheten är plötsligt inte längre så naturlig som den varit för finländarna i decennier.

De senaste veckornas diskussioner om rörelsefriheten har till och med behandlat begränsningar som kunde hindra dem som bor i storstadsmiljö från att utnyttja alla delar av allemansrätten.

Det känns underligt att något så grundläggande som allemansrätten inte skulle vara en självklarhet. Inför påskens friluftsaktiviteter kan vi därför ägna den viktiga allemansrätten en extra tanke.

Att allemansrätten känns som en självklarhet är inte så konstigt. Allemansrätten bygger på en tradition som egentligen alltid funnits i vårt land.

Så sent som i slutet av 1800-talet har de första regleringarna kring allemansrätten, som att man inte får gå över andras odlingar, skrivits in i lagen. Alla bestämmelser kring allemansrätten finns ändå inte nedskrivna i lag i exakta termer utan en del är något som sitter i ryggmärgen.

Man behöver själv kunna bedöma hur nära ett bostadshus det lämpar sig att plocka bär eller hur många nätter man kan tälta på annans mark för att det ska räknas som ”tillfälligt”.

För ett par somrar sedan såg jag några personer i en liten båt som tog i land vid grannens brygga för att njuta av kvällssolen på strandklipporna. Grannarna var inte hemma och gänget på klipporna störde egentligen inte, men förfarandet var underligt.

Det lät som att personerna talade engelska. Kanske var det fråga om utländska sommargäster som inte hade allemansrätten i ryggmärgen.

För dem som länge har bott här är allemansrättens rättigheter och skyldigheter däremot välkända. Redan unga skolelever brukar veta att allemansrätten ger oss lov att fritt röra oss i naturen utan att be markägaren om lov.

Det är tillåtet att plocka svamp, men inte att bryta kvistar. För att allemansrätten även i fortsättningen ska sitta i våra ryggmärgar är det viktigt att barn rör sig i naturen tillsammans med vuxna så att känslan för hur man i praktiken följer de välkända reglerna går i arv.

Vissa av allemansrättens bestämmelser är ändå exakta och tydliga, om än många att hålla reda på. Det är tillåtet att plocka kottar från marken, men inte från träden. Det är tillåtet att koka mat på fältkök, men inte att göra upp eld.

Det är tillåtet att lägga ut geocachar, men inte att skräpa ner. Det är tillåtet att plocka blommor som du vet att inte är fridlysta. Det är tillåtet att cykla i terrängen bara du inte lämnar stora spår efter dig. Fågelbon och -ägg får inte förstöras.

På naturskydds-och rekreationsområden gäller inte alltid allemansrätten.

Rekreationsområden har ofta tydliga skyltar och anvisningar om vad som är tillåtet. På mindre naturskyddsområden kan det vara knepigare att veta vad som gäller.

Innan utflykten kan det vara intressant att ta en titt på kartan (fås behändigt som app i smarttelefonen) för att se om det finns naturskyddsområden nära utflyktsmålet.

Ofta får man plocka bär och svamp men inte blommor och örter. Ibland är det förbjudet att röra sig på området t.ex. under fåglarnas häckning. Jag försökte en gång med all vänlighet berätta för en dam som plockade nässlor på naturskyddsområde att det inte var tillåtet just där.

Att tillrättavisa en främling på en allmän plats är en svår konst som jag helt tydligt inte behärskade till fullo. Damen blev arg. Kanske blev situationen extra eldfängd av att jag ifrågasatte något så grundläggande som hennes rätt att vistas i naturen.

Vårsol och allemansrätt; det kan bli en riktigt bra påsk trots allt.

Dela artikeln

2 kommentarer: “Fira påsk med allemansrätten

  1. Bo-Erik Palmgrenģ skrev

    Finns det ett svenskt ord för ”geocachar”? Misstänker att ordet eller verksamheten inte finns nämnt i nämnda lag!?

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *