Förflytta dig till innehållet

”Finns det inga invånare finns det inte längre någon orsak att upprätthålla kommunens myndighetsfunktioner”

Inför det franska presidentvalet i våras hörde jag en radiointervju med en borgmästare i en kommun där det inte längre fanns några invånare.

En kommun utan invånare låter absurt, men i det franska kommunsystemet, där det är extremt svårt att ändra kommunindelningen, saknar ett antal av de totalt 36 000 kommunerna fast bosatta invånare.

Borgmästarens roll blir i de fallen att ta emot turister och att sköta de myndighetsfunktioner som kan tänkas dyka upp i lokalsamhället.

I finländsk lagstiftning utgår den kommunala självstyrelsen från invånarnas rätt att själva välja sina beslutsfattare. Finns det inga invånare finns det inte längre någon orsak att upprätthålla kommunens myndighetsfunktioner.

Konstigt nog innehåller vår lagstiftning ändå ingen definition av när en kommun upphör att vara en kommun, ifall det inte sker genom en kommunsammanslagning.

Situationer när en kommun upphör genom att siste man släcker ljuset definieras inte.

Principiellt kan man resonera att smärtgränsen uppnås när invånarna blir så få att det inte längre går att få ihop ett kommunfullmäktige. Det lägsta tillåtna antalet fullmäktigeledamöter är 13.

Dessutom ska det finnas en centralvalnämnd vars medlemmar inte får vara släkt med någon som kandiderar i valet. Det innebär att yttersta gränsen för när en kommun inte längre är en kommun i den finländska lagstiftningens bemärkelse infaller någonstans i spannet 30-40 invånare.

Den minsta kommun som existerat i Finland i modern tid var Aspö, som hade 77 invånare när den slogs samman med Kotka år 1974. Sottunga på Åland var nere och vände på 80 invånare för något år sedan, men nu är invånarantalet igen överstigit 100.

Vad som är ett tillräckligt antal invånare i en kommun beror naturligtvis på vilken roll kommunerna spelar i det totala samhällsbygget.

Sydeuropeiska kommuner, som har få lagstadgade uppgifter och får sin finansiering direkt av staten, är mindre känsliga för förändringar i invånarantalet än kommuner i Norden, som ansvarar för många lagstadgade uppgifter som förutsätter både tillräckliga skatteintäkter och adekvat bemanning.

En kommun med 30-40 invånare kan fungera som teoretisk tankelek, men har i praktiken inga chanser att klara av det som en finländsk kommun borde klara av.

Ett ytterligare kännetecken för den nordiska kommunmodellen är nämligen att alla kommuner, oberoende av kommunstorlek, har identiska lagstadgade skyldigheter. Modellen är inte urgammal, utan har funnits sedan 1970-talet. Fram till dess hade städer och köpingar fler uppgifter än landskommunerna.

Enhetskommunmodellen har tjänat de nordiska samhällena väl och har bland annat bidragit till att utjämna utbildningsnivåerna mellan centrum och periferi. I takt med att kommunernas uppgifter blivit fler och lagstiftningen allt mer detaljerad har missnöjet ökat med tanken om att samma modell ska passa alla.

Små kommuner har inga chanser att själva klara av de mest komplexa uppgifterna medan de största städernas representanter klagar över att statsmakten inte tar vara på städernas förmåga att klara av mer på egen hand.

Under förra året satt jag med i en expertgrupp som hade i uppdrag att fundera på riktlinjerna för den nationella kommunpolitiken efter vårdreformen.

Ett av de tre scenarier vi formulerade för vidare diskussioner handlade om att göra försiktiga avsteg från enhetskommunmodellen och erkänna att kommunernas förutsättningar är olika. Det är inte en tanke som är lätt att förverkliga i praktiken, men det är nödvändigt att den tänks högt.

Läs fler kolumner av Siv Sandberg här

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter