"Finns det en risk att vi i vårt trygga Norden invaggas i falsk trygghet gällande matförsörjningen?"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En del kommuner i Sverige har under hösten gått ut med information om att vegetariska måltider i skolor och äldreboenden kommer att ersättas med lokalt producerat kött.
Vad är detta?
Köttätande tjänstemännens och politikers revolt mot den allt mer växande vegantrenden?
Inte ändå, utan kommuners försök att sträcka ut en hjälpande hand till de lokala bönderna.
Kommunerna hoppas kunna hjälpa dem genom att stödköpa kött från lokala leverantörer så att de inte behöver nödslakta så mycket djur.
Brist på foder och dyra foderpriser orsakar detta akuta behov att slakta.
I Sverige kunde man redan under sommaren, då torkan var som värst, läsa i tidningar att djurbönder skänkte bort grisar och andra djur på grund av växande foderbrist.
Bristen på hö och foder till djur gäller även hästsporten, och kommer säkert att märkas av ett stort antal hästägare.
Får se om det kommer att finnas ett ovanligt stort antal ridhästar till salu under vintern.
Samma torka drabbade även Finland.
Nu på hösten är köerna till exempel till slakteriet på Åland tre månader långa på grund av kraftigt ökat behov av nödslakt av boskap.
Enskilda konsumenter kan på kort sikt tänkas gynnas av större mängder närproducerat kött på marknaden.
För tillfället är det faktiskt lite lättare att hitta närproducerat kött i butikshyllorna, men denna glädje kommer att vara kortvarig.
Priserna har dock inte sjunkit utan snarare kanske stigit.
På grund av torkan blev även årets spannmålsskörd mycket dålig. Det innebär bland annat att bagerierna kommer att ha det svårt att köpa in inhemsk råg och andra spannmålssorter för vinterns brödbak.
Sommarens skörd kan enligt en del källor jämföras med de extremt dåliga skördarna under nödåren på 1860-talet.
Missväxten då orsakades i och för sig av kyla och extremt kort växtsäsong, när vi nu hade en extremt lång och varm säsong.
Slutresultatet blev dock detsamma: missväxt i stora delar av landet.
Under nödåren dog ungefär åtta procent av Finlands befolkning, medan vi inte egentligen har märkt någon skillnad i matförsörjningen och tillgången på olika jordbruksprodukter.
Den stora skillnaden mellan dessa perioder är förstås den globala handeln som idag har förenat vår matförsörjning med matproduktion i hela världen.
Finns det en risk att vi i vårt trygga Norden invaggas i falsk trygghet gällande matförsörjningen?
Hur säkert är det att de dåliga lantbruksåren alltid kan kompenseras med ökad import produkter från andra länder, när extrema väderförhållanden verkar uppstå allt oftare runt om i världen?
Totalt sett har priserna på matvaror ökat på grund av sommarens torka och värme.
Även om bönderna har slagits hårt är det dock inte mjöl eller gryn som kommit att bli dyrare, utan främst priserna på grönsaker och frukt som har höjts, och speciellt på de som har importerats.
Ofta har bönderna blivit tvungna att pruta på sina inkomster för att dämpa prisökningen i matbutikerna.
Å andra sidan har en del butikskedjor nu betalat något högre inköpspriser till primärproducenterna för att delvis ersätta de ökade produktionskostnaderna.
Vissa grossister och förädlare har i förskott köpt in jordbruksprodukter till fast pris, vilket säkert ha kunnat rädda bönder från akuta likviditetskriser.
Den här typen av försäljning är dock rena rama lotteri för bönderna i och med att priserna kan ha stigit vid tidpunkt för den verkliga skörden, vilket leder till bortfall av potentiella inkomster och därmed sämre lönsamhet.
Finlands regering har reserverat extra krispengar för att ersätta skördeskador, men pengarna är rätt små i jämförelse med den verkliga ökningen av produktionskostnaderna och bortfallet av inkomster.
Dessutom är ersättningsmaskineriet otillåtet långsamt och ersättning fås i regel långt efter att pengarna hade behövts.
Både i Finland och Sverige har man rapporterat om ökat antal nedläggningar av jordbruksverksamhet på grund av likviditetsproblem eller oro för de dåliga framtidsutsikterna med tanke på lönsamhet och ekonomisk stabilitet av verksamheten.
Det finns en risk att fler och fler slutar i allt snabbare takt.
Än så länge har vi erfarit bara ett år av extrem långvarig torka och värme, men hur ska framtidens jordbrukspolitik läggas upp när de flesta bönder inte har likviditet att rida över ”minusår” och extrema förhållanden förekomma allt oftare?
EU lär inte lätt komma till hjälp i och med att Finland och Sverige förlorade EU:s skadeersättningar för jordbruk för bara några år tillbaka.
Visserligen är jordbruk en kommersiell verksamhet som vilken annan produktionsverksamhet som helst och då kan man tänka sig att även denna sektor själv ska lösa sina ekonomiska frågor.
De flesta andra produktionsinriktningarna är inte lika beroende av vädrets makter och nycker och inte heller är företagsidkarna personligen lika hårt bundna till verksamhetens grundförutsättningar som bönderna är.
Jag vill också påstå att matproduktionen har en särställning i vår ekonomiska verksamhet, eftersom vi alla behöver mat till rimliga priser.
Jag har inget direkt svar på framtidsfrågan, men hoppas att senast nästa regering tar en ordentlig funderare på jordbrukets långsiktiga ekonomiska förutsättningar i en föränderlig värld.
Med tanke på klimatförändringens globala effekter kommer vi att behöva en mångsidig lokal produktion av matvaror.
Tack för denna kolumn. Jämförelsen med svältåren 1867-69 är hur relevant som helst och 1868 års sommarvärme, särskilt i södra Sverige, att likna med årets sommar. I fjol frös inte men regnade stora delar av skördarna bort, med följd att det blev ont om utsäde till nästa års (årets) sådd. Nu är situationen ännu sämre. Vad kan sås och av vem våren 2019?
Ännu långt in på 1950-talet fanns minnen från svälten och rädslan för frost kvar även hos dem som var födda efter 1860-talet. Johanna Mattilas tankar borde lyftas fram och diskuteras på allvar.