Krister Lindberg 24.11.2022 19:00

Läraren Ugyen Dorji (Sherab Dorji) trivs inte med sitt arbete, han drömmer om karriär som sångare; i Australien. Men i kungadömet Bhutan måste en lärare fullfölja ett femårigt kontrakt. Om inte; betala tillbaks studiekostnaderna. Läraren går motvilligt med på att arbeta ett sista år långt bort; åtta dagars vandring upp i bergen till en lite by (femtio invånare femtusen meter över havet).

Efter den långa vandringen genom underbara landskap blir han hjärtligt välkomnad av hela byn som kommit en dagsvandring honom till mötes. Solskensleenden. Barnen och föräldrarna är lyckliga. Föräldrarna vill att barnen ska få undervisning och en framtid; barnen är hänförda. Men läraren vill vända på klacken. Byn saknar allt men ”bruttonational-lyckan” är hög som himlen. Ugyen stannar, han hittar papper att skriva på, byborna tillverkar kritorna och den svarta tavlan.

Filmen är skriven och regisserad av Pawo Choyning Dorji från Indien. ”Skolan vid världens ände” är verkligen skickligt regisserad och berättad. Amatörskådespelarna agerar bättre än proffsen, de är naturliga mitt i naturen. Barnen är fantastiska, smittsamt charmiga och roliga. Fotot är magiskt; fotografen tar till vara befintligt ljus, använder dimma eller damm i stället för rökmaskiner eller filter. I bildkompositionerna kommer landskapen och djuren först, sedan människan i naturen. Naturen kommer in i klassrummet med de kloka barnen, och en jak.

Vi tror oss veta hur det ska gå. Förutsägbart? Jo och nej. Dorji leker med våra förväntningar och fördomar. Och blir intressant.

Berättelsen är lågmäld och humoristisk med överraskningar. Framför allt charmig, hjärtevärmande och informativ. Kanske det gick som vi förväntade oss, eller så inte, spelar ingen roll. Sången, lyriken och musiken spelar en stor roll; jakarna (grymtoxarna) ännu större, de är viktiga i berättelsen och livsviktiga för byborna.

Övriga premiärer

Pressbild

Emily Brontë skrev ”Svindlande höjder” (1847) och dog bara trettio år gammal. Hon hade två systrar och en bror, alla med författarambitioner i en prästfamilj. Mycket mera vet världen inte om Emily. Författaren och regissören, skådespelaren Frances O’Connor kunde fritt hitta på vad som helst när hon kreerade ”Emily” med nyansrika Emma Mackey i titelrollen. O’Connor förser Emily med en älskare och olycklig kärlek. Hon berättar om syskonkärlek, sprit och knark. Älskog i halmen.

Och så var boken färdig. Filmen är välspelad, filmen är vacker med fascinerande landskap och väderlek.

Pressbild

Ett historiskt epos inspirerat av de sanna händelserna som utspelades i västra Afrika, i Dahomey 1823. Portugal/Brasilien idkar slavhandel. Ursprungsbefolkningen strider sinsemellan. Kungadömet Dahomey har ett hemligt vapen; en kvinnlig armé kallad Agojie. Dessa krigare är välutbildade.

Filmen ”The woman king” av Gina Prince-Bythewood är en behärskat regisserad historisk actionfilm, inte överdrivet våldsam, med humor och växtvärk. Viola Davis tolkar övertygande en general med ett sårigt förflutet, Thuso Mbedu spelar med inlevelse en späd aspirant, ett adoptivbarn som säljs till krigsmakten/konungahuset. Hon är filmens hjärta och hjälte. ”The woman king” är en banbrytande film.

Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com

Dela artikeln