ÅU 01.09.2017 00:00

Den kvinnliga blicken. Läraren Kirsten Dunst åtrår korpralen, Colin Farrell under brinnande inbördeskrig..

De bedragna
(The beguiled)
USA 2017
3 av 5 sjärnor
Manus och regi: Sofia Coppola
I rollerna: Nicole Kidman, Kirsten Dunst, Elle Fanning, Colin Farrell
1:33 F12

Under det amerikanska inbördeskriget hittas en nordstatskorpral sårad i skogen på fiendemark.
Han omhändetas och får krya på sig i en flickskola. ”De bedragna” filmades redan 1971 av Don Siegel med Clint Eastwood i huvudrollen. Då hette filmen ”Korpral McB”. Don Siegels och Sofia Coppolas filmer bygger på Thomas Cullinans roman med samma namn (”The Beguiled”) från 1966.

I skolan för unga societetsdamer träffar vi föreståndaren Martha (Nicole Kidman), läraren Edwina (Kirsten Dunst) och eleven Alicia (Elle Fanning) samt en handfull yngre elever. Korpralen spelas denna gång och övertygande av Colin Farrell.
Sofia Coppola började i pappas (Francis Ford Coppola) fotspår 1999 med kultförklarade ”Virgin Suicide”. Sedan okronologiskt: ”Lost in translation”, ”Marie Antoinette”, ”The Bling Ring” och ”Somewhere”. Alla har ett gemensamt: Regin präglas av viss intellektuell kyla, regissören håller ett emotionellt avstånd till sina karaktärer vilket gör det svårare för oss att engagera oss i personer och öden.

Med ”De bedragna” går Coppola in för är att berätta samma historia som i romanen, men ur kvinnornas perspektiv och synvinkel. Kvinnorna tittar på objektet mannen. Perspektivet håller inte hela vägen. Mannen träder fram. Vem är han, ond eller god. Hurudan är fienden. Skall damerna hjälpa eller lämna fiendemannen döende? Eller överlämna honom till sydstatarna, vilket är lika med desertörens död. Berättelsen blev för övrigt nu efter sin tillkomst dagsaktuell.

Kampen mellan könen är ett evigt inbördeskrig? Korpral, man och fiende socialt och politiskt.
Vad och varför tänker och gör soldaten från fel stat? Han manipulerar alla från tioåringarna till de äldsta. Alla kvinnor är förälskade, alla är svartsjuka. Svartsjuka leder till hemska saker. Under krig är normerna satta ur spel.

Filmen är välspelad och naturen är tydligen inspelad i atelje. Coppolafamiljen är skicklig på att ljussätta ateljebyggen. Det är vackert och komiskt.
Den kvinnliga blicken stannar vid en tanke blott. Damerna fnittar och är upphetsade. Vart tog ironin vägen? Som i Coppolas tidigare filmer även nu; karaktärerna är avlägsna. Filmens första två tredjedelar är närapå tomgång med mycket prat i ett långtråkigt kammarspel. Sedan hettar det till och är spännande i flera scener tills berättelsen tar slut i enlighet med en tydlig plantering. ”Fienden är inte som vi tror”. De facto.
Utöver de stiliserade exteriörerna och skumma interiörerna är bildformatet av smalare sorten (1.66:1). Tanken var intimitet och närhet.

Övriga premiärer

Paha poliisi
Finland 2017
2 av 5 sjärnor
Regi: Pekka Lehto
Pekka Lehto som sedan medlet av sjuttiotalet gjort fina filmer tillsammans med Pirjo Honkasalo, och på egenhand några bottennapp, har nu gjort en dokumentär om polischefen Jari Aarnio, ”Paha poliisi”. Den är berättad via intervjuer med inblandade medbrottslingar, i Finland och i Estland. Den märkvärdiga dispositionen gör det hart när omöjligt att följa med och förstå vad som sägs, vad filmen vill berätta. Lehtos förra dokumentär ”Anneli Auer” hade en fungerande dramaturgi och var därmed engagerade.

Bigfoot Junior
Belgien 2017
2 av 5 stjärnor
Regi: Ben Stassen, Jérémie Degruson
Filmen ”Bigfoot junior” är en belgisk datoranimerad barnfilm, en europeisk film som hyllar den amerikanska kärnfamiljen.
Figuren Bigfoot har en gen som ger en exceptionell hårväxt, plus stora fötter och får alla sinnen att fungera gånger tusen. Han kunde ha varit en superhjälte men han är jagad och gömmer sig i skogen.
Han är jagad som ett villebråd av ett storföretag som vill göra biljoner på hårvatten; hårväxt.
Tioåriga sonen Bigfoot junior får i dagsläge veta att han har en pappa och vill träffa den som bara pratar med djuren i skogen.
Tänk om sonen har samma supergen. Bigfoot var en gång en vanlig familjefar, en forskare som med experiment utlöste – hårväxten. En tunn story och idétorka trots att filmmakarna stulit härifrån och därifrån, allt från tonårsvarulvar till X-Men. Tråkig dialog och tråkigt berättat. En björn är undantagsvis lite rolig. Efter våldsamma explosioner kan familjen förenas, och junior hittar sitt rätta jag.

Logan Lucky
USA 2017
3 av 5 stjärnor
Regi: Steven Soderbergh
Manus: Rebecca Blunt
I rollerna: Channing Tatum, Adam Driver, Daniel Craig, Katie Holmes, Hilary Swank med flera
1:59 F12
Steven Soderbergh blev berömd med lågbudgetfilmen ”Sex, lögner och videoband” 1989. Han har engagerat regisserat ”Erich Brockovich” och två filmer om ”Che” (2009) men de flesta känner bäst till hans ”bankrånarfilmer” ”Ocean’s elva, tolv och tretton”. Efter en kreativ utflykt till Netflix med serien ”The Knick” är han tillbaks med – en bankrånarfilm, den här gången med som svenskarna skulle säga en motsvarighet till Jönsonligan.
Daniel Craig känd som James Bond är och beter sig oigenkännligt, David Driver spelar som om han var i en Kaurismäkifilm ty han hade huvudrollen Jim Jarmusch senaste. Channing Tatum, som tidigare imiterat Marlon Brando och visat att han kan dansa är även han ny.
Filmen är underhållande med festliga typer som pratar lustig amerikanska och en personlig regi. Dramatiseringen av rånet som utförs på en racerbana (jämför Stanley Kubricks rån på en travbana) är lite spännande och aningen rolig när den otroligt invecklade (inte helt trovärdiga) planeringen avslöjas vitsigt bit för bit, vartefter. Rollerna och birollerna, män, kvinnor och barn, är för många för närmare bekantskap. ”Logan Lucky” är en liten film av en stor regissör, skriven av pseudonymen Rebecca Blunt, fotad av Peter Andrews (som är lika med Steven Soderbergh; han filmar alla sina filmer själv).

Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln