Förflytta dig till innehållet

FESTIVALEN: Överraskande perspektiv på Manifesti i Manilla i Åbo – de här föreställningarna hinner du ännu se!

Mirkku Merimaa
kvinnor på scenen
Susanna Leinonen ”Company ’s Body” är hardcore.

Så körde den igång, tjugonionde upplagan av Tehdasfestivaali Manifesti, festivalen som årligen ordnas på Manilla i Åbo.

Festivalen började den 13 september och pågår till den 23 september.

Årets tema är ”Öppningar” – öppningar mellan olika konstgenrer och möjligheter för publiken att öppna sig för nya upplevelser.

Öppningstalet hölls av Åbos nya kulturchef Anu Laitila, som uttryckte sin glädje över att också ”små” konstarter som dans, cirkus och dockteater har en festival.

Vi får hoppas att nämnda konstarter snart blir av med epitetet liten: här finns potential – kreativitet och energi hur mycket som helst.

Också barnen är påtänkta med – ja, vad annat än en sandlåda. Men inte vilken sandlåda som helst: i Hiekkalaatikko (Sandlådan) möts två varelser som ser väldigt olika på världen men ändå till slut  lyckas komma överens.

Recensionen är en del av Kritiken Syns!

Recensionen publiceras i samarbete med Kritiken Syns! Projektet strävar efter att göra kritikens betydelse tydligare, främja dess formmässiga mångfald och föra den närmare upphovsmän och läsare.

Nytt för året är det rika utbudet av gratisprogram, både på området och längs åstranden. Under öppningskvällen gavs ”Uoma” (Fåran), ett platsspecifikt verk för två dansare som på var sin sida av ån dansar fram nya, flyktiga fåror i finstämd växelverkan med miljön och varandra.

Ett litet ode till det evigt(?) flödande vattnet och livet däromkring. I sin tur platssensitivt är Ollab-gruppens ”Lokkijuttu” (En måshistoria) där publiken med hörlurar över öronen blir delaktiga i måsens tillvaro. Ljudet i lurarna för långt bort, och då de på uppmaning tas av framträder live-ljuden väldigt annorlunda än före föreställningen.

Under båda veckosluten bjuder Kapaloryhmä (ung. gruppen som lindar in dig) på en måttbeställd vagntur där deltagarna får sina sinnen aktiverade ur bortvanda perspektiv.

Också Jonna Aaltonens koreografi ”Lentoon” (ung. flyg iväg!) ges båda helgerna: ett litet dansode till friheten, skönheten, glädjen, längtan, medkänslan och andra goda saker.

Första helgen bjöd på öppet hus

Traditionen bjuder att festivalen har en dag med öppet hus. Under öppna lördagen ordnades guidade turer på konstutställningen i Gamla spritfabriken: det är förstås Manillakonstnärerna som ställer ut. Till min och säkert många andras förtjusning var dessa guider (teater)dockor.

Här visas också nonstop en serie dansfilmer: fyra koreografier av Maria Nurmela, konstnärligt dokumenterade av Vesa Loikas.

Speciellt den nyaste, ”Entanglement”, filmad i en snöig urskog och full av överraskningar, gör intryck. Utställningen och filmvisningen ingår i gratisprogrammen och kan ses under hela festivalperioden.

Festivalens inomhusrepertoar omfattar sju olika verk av scenkonstnärer verksamma i Helsingfors, Stockholm, Tallinn och Åbo. Ett par fristående nummer har inlemmats i festivalen, Fern Operas ”Vedenjakaja” (Vattendelaren) och Livsmedlet Duo / Grus Grus Teaterns ”Sista minuten – Närresor”, båda tidigare recenserade i ÅU.

Svenska Sindri Runudde får inleda med ”A Sensorial Lecture”, som visar sig vara en veritabel lektion i lyhördhet för den sensoriska upplevelsen. Insvept än i rök, än i ett obändigt skynke eller bara mörker resonerar han dansande kring den fysiska sensitiviteten. Publiken bjuds med i det medvetna förnimmandet: vi har fått var sin kaffekopp som hjälper oss med taktiliserandet, ett ord han hittat på för att kommunicera denna specifika upplevelse. Också ljud kan upplevas taktilt. Och känslor. Vardagen kan bli till dans.

Det är sällsamt fascinerande. Efteråt läser jag till min förvåning att han är synskadad. Det lägger ett förklaringens ljus över det jag först – medges – upplevde som en lite suspekt fixering vid materien.

Då allt är kommunicerande materia, ljudvågor inbegripna, är den så mycket mer än yta.

Hardcore

Där torsdagen präglas av sensitivitet är fredag kväll hardcore: Tuomas Vuorinen är fullt upptagen med att färdigställa scenrummet för sin föreställning ”Maannos” (ordagrant jordmån) då publiken strömmar in. Han börjar berätta om sin barndoms, äventyrens skog som han lämnat och låtit it ta över. Med besked – på några detaljer när är hela föreställningen en färd i virtuella omgivningar.

Här öppnar sig många möjliga tolkningar: jag ser människans rövarexpedition i världen, naturen som slår tillbaka, en ångestfylld kraftmätning mellan människan och tekniken där människan retirerar till ’skogen’ – men den är bara en bild projicerad på en duk som Vuorinen i slutscenen drar ner och sveper in sig i. Ambivalens?

Också kvällens andra verk, Susanna Leinonen ”Company’s Body” är hardcore, om än rena motpolen till Maannos. Här har människan, så avskalad hen gärna kan vara, hela spelrummet. Inte en blinkning till publiken, disciplinen total. Redan de första ögonblicken låter ana något mycket starkt, och de ögonblicken luras inte.

Den inledande scenen är som ett urhav ur vilket kroppen med möda och kraft växer upp, blir till individ, utkämpar maktkamp efter maktkamp.

Som jag ser det, narrativ och myter om människokroppen och dess oerhört komplexa möjligheter att skada och hela, både sig själv och andra kroppar. Inget mindre än ett mästerverk.

Samma gäller Livsmedlet Duo & Grus Grus-teaterns ”Invisible Lands”, av och med Ishmael Falke och Sandrina Lindgren. En berättelse om flykt undan krig, genom öken, över berg och hav. Falke och Lindgren gestaltar händelseförloppet dels som sig själva, dels som terrängen där flykten går fram.

De flyende är minimala dockor som placeras ut på en rygg, ett knä, en fot som får agera öken, berg, ’någonstans mitt i ingenstans’.

En mage målas blå och en fullastad flyktingbåt blir tio flyktingar lättare då sjöbevakningen närmar sig vid Vepsarn. Hon med pass önskas välkommen till Finland.

Ljusplaneringen är effektfull och ljudet fascinerar – musik och röster som för tankarna lite obestämt sydösterut. Allt sker förbluffande smidigt. Duon träffar det fruktansvärda fenomenets smärtpunkter mitt i prick med stor ömhet och respekt.

Manifesti pågår fram till lördag, 23.9 och går på sparlåga fram till torsdag då Aurinkobalettis ”Staying Alive” står i tur, följd av Fine5 Tantsuteater’s ”Tool, Mis ootab istumist?” och Tanssiteatteri Tsuumis ”We Called Her Bertha + A Couple Of Humans”.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter