Förflytta dig till innehållet

Fem ögonblicksbilder från kriget i Ukraina

man med glasögon ler in mot kameran

Har man en halvukrainsk familj är kriget allestädes närvarande, också om man bor långt borta från krigshandlingarna.

Vår familj upplever kriget via en tät mediebevakning, direkt via ukrainska och ryska kanaler.

Hustrun får ta del av diverse personliga upplevelser, av flyktingar hemma i München, av vänner i Kiev, Lviv/Lemberg och Charkiv och av personalen på hennes restaurang i Charkiv.

Allt detta ger kompletterande inblickar i krigets verklighet.

Den här månaden har jag mest påverkats av kontakten med svärfar, som jag före det träffat bara under en kort vistelse hemma hos honom i Charkiv, i fjol somras.

Nu hade jag glädjen att få umgås med honom i en vecka, då han var på besök i Nagu. Bäst återger jag mötet i form av fem ögonblicksbilder, i hopp att ge kriget färg och djup.

Bakgrund: Svärfar är anestesist och utför vanligen inremedicinska operationer i Charkivs universitetsklinik.

Han bor i ett stort hus norr om staden, på ett område som ockuperades inom två dagar från krigets början.

Både svärfar och huset befriades först i maj. Under ockupationstiden hade vi ingen samtalskontakt med honom; via indirekta kontakter fick vi allt emellanåt höra att han levde, åtminstone igår eller i förrgår.

Ögonblicksbild 1: Utanför restaurang Nooa i Åbo. Svärfar får för första gången träffa sin fjärde dotterson.

Tankar: Hur kan en elva månader gammal människa förstå att den reslige mannen som håller honom i famnen inte är en främling?

Hur kan Djeduschka (morfar) efter allt han gått igenom vara så normal?

Glädja sig åt det vackra Åbo sett från Aura å, åt sjögången på Erstan en sen septemberkväll i båten på väg till Nagu?

Ögonblicksbild 2: I Nagu yttre skärgård, nära Lökholm.

Svärfar fostrar sin äldsta dotterson, säger ”kefir, kefir!” för att lugna ner honom efter någon skenbar motgång, som dottersonen på tolvåringars vis reagerar överdrivet åt.

Tanke: Månne jag i motsvarande situation skulle säga ”ät lite fil”? Eller hade jag varit ett nervvrak?

Ögonblicksbild 3: Hemma på Nagu Kyrkbacken. Jag har på min bästa ryska läst upp en Google-översättning av André Wickströms roliga föredrag som för finnar förklarar varför alla finlandssvenskar kan segla, är så rika och kan sjutton snapsvisor.

Svärfar har just bett mig sjunga den sjunde. Han vill återgälda, och sjunger en sovjetisk fredsvisa för barn från 1962, ”måtte det alltid vara solsken”.

Tanke: Blir det far-och-dotter-polemik? Kommer svärfar att bli uppläxad för att han fortsättningsvis inte förstått hur hjärntvättad han är, av en förment sovjetrysk fredsvilja, i form av en gullig ulv-i-fårakläder-fredssång?

Hur många sådana generationsdelande ukrainska familjediskussioner månne har avspelat sig?

Ögonblicksbild 4: Svärfar är tillbaka i Charkiv, rapporterar från operationssalen.

Ryssen bombarderade igen civila mål i Charkiv, sjukhuset fick strömavbrott.

Svärfar anestesiläkaren bytte patienten till manuell andning, kirurgen fortsatte operationen.

Svärfar sprang efter en lykta och lyste in i såret, samt kopplade in ventilatorn till batteriet.

Operationen fortsatte utan sug och utan koagulator, och i slutet av operationen var lamporna tända.

Tanke: Svärfar har själv druckit en hel del kefir.

Ögonblicksbild 5: Svärfar ringde i morse och meddelade sin lättnad, att det inte är den ukrainska armén som farit illa fram med hans hus, som han först nu fått återse.

De som stulit hans TV och vandaliserat delar av huset visade sig vara en halvsluskig skyddsorganisation med disciplinproblem.

Vandaliseringen av svärfars hus är nu på myndigheternas bord.

Grannhuset har däremot använts av ukrainska armén, fram tills den framgångsrika Charkiv-motoffensiven, och där har man städat prydligt efter sig, fyllt på färska roskispåsar och lämnat lite pengar på bordet och en tack-för-lånet-lapp på kylskåpet. 

I andra halvan av samtalet berättar svärfar om sin släkt i staden Belgorod, 40 km norr om dagens gräns.

Den gränsen drogs 1918, före det var Bilhorod ukrainskt, och svärfar är ingalunda den enda ukrainaren som har släkt i staden i storlek med Tammerfors.

Morbröder och mostrar är klart ukrainasinnade, i motsats till farbröderna och fastrarna som gått på den ryska propagandan.

Men båda släktgrenarna rapporterar att stödet för kriget dalat kraftigt sedan mobiliseringen börjat. Hur så? Jo, Z-bokstäverna försvinner ur gatubilden i Belgorod.

Avslutande tanke: Skönt att svärfar återfått tron på den ukrainska arméns heder.

Och skönt att kriget äntligen nått den ryska vardagen, så gemene ryss tvingas ta ställning. Mängden civilkurage kanske ökar då det egna skinnet handgripligen hotas?

Läs fler kolumner av Kaj Arnö här

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter