Förflytta dig till innehållet

Ett tryggt musikerskap?

De senaste veckorna och månaderna har jag haft möjligheten att samarbeta med fina musiker i skapande miljöer. Goda samtal och fruktbart musikaliskt samarbete påminner mig om hur trygghet känns och allt vad det möjliggör.

Ett tryggt musikerskap är dock inte någon självklarhet. En rapport som publicerades några veckor sedan berättar att det är vanligt att uppleva osakligt beteende inom musikbranschen i Finland.

Tre av fyra personer verksamma inom musikbranschen har upplevt t.ex. olämpliga kommentarer, att kolleger inte tar en på allvar, stereotypisering och utestängning ur informella diskussioner och gemenskaper. 29 procent av de över tusen respondenterna har upplevt sexuella trakasserier. Diskriminering på basis av etnicitet, sexuell läggning eller funktionsnedsättning förekommer rätt allmänt och 8 procent har upplevt fysiskt hotfulla situationer.

Enkäten beställdes av stora organisationer inom musikbranschen och efterföljs av åtgärdsplaner för tryggare och mer inkluderande arbetsmiljöer. Rapporten har gett mig anledning att minnas egna, mina elevers och kollegers upplevelser av osakligt bemötande som musikstuderande, lärare eller musiker. Jag har även erinrat mig hur olika klagomål bemötts, eller ignorerats.

Jag hoppas att trygghet och respekt snart blir en norm inom musikfältet.

Många av de fenomen som finns i musikbranschen finns förstås även på andra håll – på skolgårdar, i seminarierum och vid informella och formella möten på olika arbetsplatser. Boken ”Stressin säätely”, utgiven 2015 konstaterar: ”Människan är inte egentligen en individ, utan alltid på ett eller annat sätt i kontakt med andra.”.

Vi speglar oss själva genom andra, och en djup känsla för vår existens kan bara ske genom relationen till andra. Då vi är delaktiga och känner oss godkända har vi en varm känsla inombords. Känslan av olust och obekvämhet är handgriplig, då vi känner att kontakten till andra brustit – då vi blivit nedtystade, osynliggjorda, missförstådda, eller avvisade.

Genom musik kan vi nå en djup, intuitiv känsla av kontakt med andra, men då den bryts, eller då musicerandet sker i otrygga miljöer, blir såren ofta särskilt djupa. För mig som feministisk pedagog är det nödvändigt att se både vardagspraktiker och strukturer som utestänger. Enkäten visar att det behövs aktiva åtgärder för tryggare miljöer och ännu bättre verktyg för att se och motarbeta våld och sexuellt våld.

Det är möjligt att arbeta för tryggare och mer inkluderande rum och det går att medvetet arbeta för samförstånd. Det går att dra gränser och markera gränsöverskridningar på ett tydligt och bestämt sätt, men det som ofta behövs är mod – mod att stå upp för sig själv och för andra. Men även mod att verkligen lyssna på varann med alla sinnen.

Jag tänker att det handlar om att kunna bära på paradoxer, att acceptera varann trots olika åsikter, att se varann, även om vi inte kan se tillvaron ur någon annans perspektiv. Ett sådant arbete är ju inte lätt. Ibland är det svårt att anpassa den egna rollen som lärare, kollega och musiker till olika förväntningar, ibland sätter de egna känslorna käppar i hjulen.

Men det är nödvändigt att arbeta för arbets- och studiemiljöer där det är tryggt att tänka och vara på olika sätt, där likriktning eller liktänkande inte är en förutsättning för inkludering.

För mig har olika informella nätverk mellan musiker blivit platser för solidaritet och samförstånd. Jag är glad att arbetet för ett tryggare musikerskap de senaste åren har fått en allt starkare strukturell förankring och blivit en högre prioritet inom olika organisationer. Jag hoppas att trygghet och respekt snart blir en norm inom musikfältet.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter