Förflytta dig till innehållet

Ett skohorn i sidan

äldre man med intelligent blick

Härom veckan blev jag kontaktad av en EU-tjänsteperson från Ursula von der Leyens stora stab. Missförstå mig inte. Besöket var ingen speciell ynnest, men det gav en bild av att någon i det stora maskineriet tänker lite på tvären genom organisationens betongsilon.

Besökaren ville veta vad jag hade för dåliga magkänslor inför det kommande COP26-mötet i Glasgow och behandlingen av klimatpaketet.

Jag blev alltså mycket positivt överraskad. Hittills har diskussionerna med kommissionens företrädare mest handlat om att de har rätt och att alla invändningar bara är fel.

Mötet blev en intressant diskussion. Jag förklarade mina två största – och kanske – mest allvarliga betänkligheter. Den första handlade om skohornet. Jag tror att alla som för två år sedan tänkte efter, mer än väl förstod att kommissionen hade en besvärlig uppgift framför sig efter den nya kommissionsordförandens linjetal inför parlamentet.

Ursula vd Leyen lovade en utredning som skulle utvisa om det var möjligt att uppnå en minskning av koldioxidutsläppen på 55 procent. Kommissionen under ledning av Frans Timmermans gjorde beställningsarbetet och de sista siffrorna pressades in med skohorn.


Det är där problemet finns. För att klara uppgiften har man övervärderat möjligheterna att producera vätebaserade energilösningar och sedan skurit ner på övergångstidens överbryggande lösningar.


Därför finns det nu en del tvivel kring möjligheterna för biogas och andra hållbara biobaserade lösningar. Det hurrar en del miljöorganisationer för. De går till och med så långt, att de hellre ser kolbaserad energi än biodrivmedel.

Men i den stora lösningen håller inte det här konceptet. Det kunde betyda – när vi försöker hålla paketet samlat – att utsläppshandeln måste ta på sig en större del och att vi måste se en övergångsperiod fram till 2035 med tekniska lösningar, som bereder vägen.


Det hänger alltså ihop med industrins investeringscykler. De måste vara synkroniserade med utvecklingen efter 2035 och det innebär en del nya, och inte alldeles lätta, utmaningar.

Mitt andra tvivelsmål handlar om industrins värdekedjor och de små- och medelstora företagens roll.

Storföretagen har för länge sedan städat upp i sina strukturer och skurit bort det mesta som inte tillhör kärnuppgifterna. Men det har samtidigt betytt att det finns många underleverantörer, som lever lite från hand till mun när det gäller framtiden.

De stora företagen har resurser att titta mot horisonten (och jag hoppas att de också gör det). Små- och medelstora företag tittar på kassaströmmarna.

Det är en knutpunkt, som har den största betydelsen för våra möjligheter att klara miljömålen. Men finns det strukturer, som hjälper? Det var den sista stora frågan i vårt samtal. Vi skiljdes med stor förståelse och svaret jag fick handlade om att ”just det här måste vi titta på”.

Om vi klarar av att skapa stödfunktioner för de här kritiskt viktiga företagen kan vi också klara de ambitiösa målsättningarna.


Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter