Ett medborgarmejl om vaccineringstakten…
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Bland tsunamin av medborgarmejl om coronacertifikat, Finlands återhämtningsfond och vacciner kommer det ibland några mejl som är värda att besvaras genast och som väcker till eftertanke. Det är mejl som ger en bild av vad som rör sig i medborgarnas huvud och vad de bekymrar sig över just nu.
Mejlet som jag vill lyfta upp handlade just om vaccineringstakten i Europa, men också om farhågan att vi lämnar resten av världen utanför vårt synfält. Vart försvann i så fall solidariteten – och skyldigheten?
Den frågeställningen kan vi politiker, myndigheter och regeringar ställa oss med jämna mellanrum. Men det är ingen riktigt enkel fråga. Sist och slutligen handlar det om pengar, värdekedjor och jämlikhet.
Alla regeringar (och parlament) står inför samma fråga: vilka är skyldigheterna mot befolkningen och vilka är våra globala skyldigheter.
Om till exempel Finlands regering nu meddelade att vi skickar hälften av våra vaccindoser till Indien, kunde resultatet vara ett litet uppror här hemma med sannfinländska påföljder i kommunalvalet och en ännu mera negativ attityd i förhållande till utlandshjälp.
Dessutom kan det hända att den internationella logistiken inte skulle palla för utmaningen. Gärningen skulle göras mest av moraliska orsaker, eftersom det faktiskt inte skulle hjälpa i någon större omfattning. Så litet är Finland med sin lilla befolkningsmassa.
Värdekedjorna inom medicinindustrin är kanske ett ännu större problem. Många av oss har läst de lite överoptimistiska reportagen om den indiska fabriken ”som skulle tillverka vårt vaccin”. Ingen talade då om råvarorna. Eller om plastsäckarna för virusodling. Nu råder det brist i hela produktionskedjan och det är inte mycket man snabbt kan åtgärda.
Om vi på allt det här ännu till lägger ett stort antal sociala och kulturella utmaningar så börjar vi kanske se nästan hela bilden.
Vi var många som såg bilderna på de heliga männens rituella bad i Ganges. Vissa av oss förfärades medan kanske andra hade mera förståelse för vad handlingen betyder i både kulturell och religiös bemärkelse. Att kräva förbud hade – på ganska goda grunder – stämplats som traditionell kulturimperialism.
Att vi också i en europeisk jämförelse har klarat oss ganska bra har sina kultursociologiska orsaker: vi litar – på gott och ont – på våra myndigheter och är så där någorlunda rationella, också om det finns en tilltagande irrationalitet bland människor som lever i lite instängda Twitter- och Facebookbubblor.
Och för att ytterligare krångla till det: vad gör vi med ledare av typ Jair Bolsonaro?
Och är Modi i Indien så mycket bättre?
För att gå tillbaka till den lite moralistiska frågan: vem bör avstå från vaccineringen till förmån för någon annan (utanför EU) lika mycket behövande? Ansvaret ligger nog på oss politiker att försöka både se till att vaccineringstakten i EU går enligt plan men samtidigt bygga upp någonting för Afrika som behöver vår hjälp.
Just nu vore det skäl att inte spänna byxhängslen för mycket och smälla med dem mot t.ex. Storbritannien. Det lite ”Europanationalistiska” skällandet kunde nog dämpas lite i de europeiska institutionernas korridorer. Det finns faktiskt ett liv efter coronan också.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.