Ett lyckligt sammanträffande
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag har de senaste månaderna haft flera samtal med nuvarande och före detta elever om framtidsplaner, om planer för studier och drömmar om arbete. Vi har talat om olika val, om mål på kort och lång sikt, men under samtalen har jag försökt hålla i minnet att kreativa processer eller karriärsstigar ofta kan förstås först i backspegeln.
I januari 2016 befann jag mig i London för sånglektioner med Ashley Stafford, kontratenor och osteopat. På sånglektionen hade läraren konstaterat: ”Det är som om du hade två halvor, Marika, som inte riktigt samarbetar.” Efter lektionen vandrade jag längs Londons gator och funderade på tudelningen, eftersom jag på något plan kunde förstå vad det var läraren avsåg.
Jag bestämde mig för att gå till Tate Gallery och se på William Turners havsmålningar. Jag tog mig till museet och såg precis de målningar jag tänkt se, men på vägen ut såg jag att det i bottenvåningen fanns en liten utställning som hette Artist & Empire, konstnären och imperiet.
Den tog avstamp i tanken att tekniker, motiv och idéer vandrade mellan olika kultursfärer under, och som en del av, den brittiska imperialismen. Den visade hur det inte handlade om någon jämbördig kulturdialog, utan att konsten kunde tjäna imperiets syften och förhärliga erövring. Den lyfte även fram hur britter och brittiska motiv avbildades genom olika visuella språk och tekniker i de kulturområden som berördes av kolonialismen.
Utställningen hade inte många rum, men jag vandrade länge omkring och satte mig sedan ner med insikten, att det var genom att göra konserter och forska hur liknande processer sker i musiken, som jag kunde överbrygga tudelningen inom mig. Jag kunde sjunga och forska. Istället för att försöka hålla tänkandet och sjungandet avskilt, kunde jag låta sångarjaget samarbeta med forskarjaget.
Jag började bekanta mig närmare med fenomen som exotism i musiken och lärde mig nya saker, som att många tyska romantiska poeter var starkt inspirerade av tysk forskning i orientalistik och att bland annat poeten Friedrich Rückert skrev ghaseler enligt persisk modell under början av 1800-talet. Jag läste om Claude Debussy, som på världsutställningen i Paris år 1889 hörde gamelan-musik från Java och inspirerades av den och om janistsjarmusik som tonsättare imiterade eller parodierade under 1700-talet.
En fråga jag ställer mig är: ”Vilken betydelse har musikhistorien för mig som sångare på 2020-talet?” Alldeles tydligt finns det lager i musikhistorien som jag inte känt till, och de nya insikterna påverkar min syn av även de mest centrala tonsättarna som Mozart, Schubert eller Brahms. Och jag undrar vad kolonialism i musiken kunde betyda i en finländsk kontext, ett område som var perifert i jämförelse med koloniala centra som London och Paris, men ändå inte oberört eller helt utanför europeisk kolonialism.
Dagen i London kunde ses som ett lyckligt sammanträffande, som beskrivs så bra av ordet serendipity i engelskan. Inspirerad av Carl Jung skulle kanske någon se erfarenheten som ett tecken på synkronicitet. Någon annan kanske vill kalla det slumpen eller ödet. Någon kanske vill påpeka att det inte är så konstigt att just Tate Gallery, med sina historiska kopplingar till sockerindustrin, känner ett behov att tackla frågan om imperialism, och att jag ju nästa varje dag i London besökte något museum.
Själv väljer jag att se erfarenheten som en påminnelse om att det är bra att ha planer, men att de finaste upplevelserna ofta kommer oväntat och plötsligt, bara man är öppen för dem.
Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.