Ett frö av glädje
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När en av mina studiekompisar blev prästvigd höll han ett kort tal om skillnaden mellan sig och sin far. Skillnaden var ett J. Fadern var jordbrukare, sonen blev ordbrukare. När fadern gick på andjakt, ägnade sonen sig åt andakt.
Vi som lyssnade skrattade gott, och som du ser fastnade just den delen av talet i mitt minne. Det lär vara så att sådant vi reagerar på med skratt, det minns vi länge. Så varför tycks vi skratta så sällan i kyrkan och församlingen?
Vi säger att vi förmedlar det glada budskapet – men var finns glädjen i ord och ton i vår tradition? Länge har ordet som predikats handlat om synd, skam och rädslan för att hamna i helvetet.
Många är de psalmer som i princip berättar om det oerhört glada budskapet att Jesus gett sitt liv för att vi ska få evigt liv, men melodin låter så dyster att det blir svårt att känna glädjen i de förlösande orden.
Det här håller sakta med säkert att vända. Domedagspredikningarna har på de flesta håll bytts ut till glädjebudskapet om att Gud älskar oss alla sådana som vi är och i psalmbokstillägget finns lovsånger till samba- tango- och gospelmelodier. På olika träffar i församlingarna kan man höra skratt som nästan får taket att lyfta.
Jag tror att många som idag är aktiva i kyrkan inte känner igen de förutfattade meningar som man kan få höra bland dem som inte besökt församlingens gudstjänst eller andra samlingar på länge.
Kyrkan dras med sitt gamla rykte och det tar tid att borsta av sig det gamla och visa på glädjen och den varma, accepterande gemenskap som faktiskt finns på många håll.
Sen ska vi inte sticka under stol med att kyrkans traditioner inte öppnar sig helt enkelt för den som är ny och ovan. Man kan behöva lite vägledning och övning för att förstå det fina i en tusenårig liturgi. Men när man väl kommit in i rytmen kan man känna hur traditionen ger ett lugn och en känsla av att också vi idag är en länk i kedjan som går genom tiden.
Som du kanske märker vill jag öppna dörren och bjuda in dig som kanske inte känner dig så van i församlingen. Du kanske brukar säga att du inte är så religiös? Det behöver du inte vara, du är välkommen som du är!
Tron är som ett litet frö inom dig. Om du vattnar det och låter ljuset värma det, kommer det att börja gro och spira. I gemenskapen får fröet av tro näring och växer sig starkare.
Det kan hända att också du börjar känna värmen av glädjebudskapet som är kärnan i den kristna kyrkan. Ge det en chans och prova på nån verksamhet i din församling den här våren! Du är välkommen!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.