Förflytta dig till innehållet

Enligt fjällräddningen

En kanal jag brukar hålla mig till sänder ett program om resiliens. För tydlighetens skull har redaktionen satt en underrubrik: ”Hur mycket stryk tål du?”.

Det är den formuleringen som först avskräcker mig. Jag kopplar till jobbannonserna man såg mycket av förr. De som ropade på stresståliga människor som älskade utmaningar. Mellan raderna stod precis det, jag hörde det tydligt: Hur mycket stryk tål du?

Den sortens rekrytering har fått stå tillbaka, det är ju inte heller ekonomiskt att ha folk i brinnande utmaningar hela tiden när ett jobb ska göras. Men jag spanar fortsatt efter illavarslande tilltal i tiden.

Överst i dag: ingen skam. Ingen skam att gå i terapi, ingen skam att vara fattig. Kanske vet den som säger och skriver det mycket väl att en strategiskt placerad negation bär fram en möjlighet. Skäms på er!

De som drabbades av Vastaamoläckan är rimligtvis mer rädda för att deras persondata tillåter någon att sko sig på deras bekostnad, än för att dras mostrar får veta att de gått i terapi. Deras mostrar kanske också går i terapi, det är ett normalt sätt att ta hand om sig.

Och en bitsk kolumn i ett av Finlands dominerande medier sa tydligt ifrån att det den fattiga lider av är brist på pengar. Inte skam. Bra att komma ihåg, eller hur?

En fortsättning på det slarviga ingenskam-pratet är uppmaningarna man lika ofta ser. Du som mår dåligt, sök hjälp! Det finns hjälp att få!

Samtidigt vet alla att man just nu kan se sig i månen efter psykoterapi i synnerhet om man talar svenska – tillgången granskades nyss i en public service-kanal. Om hjälpen finns bara i teorin, inte är det då nån hjälp. Det är en skam.

Jag knappar in mig på programmet som ska tala om hur man klarar motgångar med hjälp av det där ordet som börjar på r. Först definieras begreppet. Det är som ett träd som böjer sig för vinden, eller som Nelson Mandela. Det är ett par inledande förslag. Men jag är inget träd, och inte Nelson Mandela.

Det har också ordnats med en ring in-avdelning. Dela med er av era life hacks, ber redaktören. Men de som använder såna ord lyssnar inte, och inte många andra vill prata heller. En kvinna berättar att hon promenerar, en man säger att han inte förstår vad de pratar om, har man ett problem så löser man det bara. Punkt.

Börjar tycka synd om redaktörerna fast de är rustade med expertis i studion. Men så kommer ett inslag om fjällräddning, om vikten av ett samlat och lugnt beteende, om nyttan av att berätta vad man varit med om. Båda delarna motverkar stress och gynnar sammanhållningen.

Jag brukar i stället läsa något av Meg Rosoff under stunder av press. Hon skriver främst för unga, men vuxna har stort utbyte av henne. Hon har en stadig röst, förfaller inte till drama – när man med det menar uppskruvad volym och explicit brutala vändningar.

För några år sen fick hon ALMA-priset, barn och ungdomslitteraturens nobelpris. Bland annat därför finns hon tillgänglig på svenska.

Hennes senaste bok, ”The Great Godden” (på svenska ”Gudars like”) beskriver en ödesdiger sommar, då paradiset skakas i grunden och aldrig blir som förr. Det handlar om stora känslor, förförelse, besatthet, svek. Huvudpersonen klarar sig ur det hela, fast tilltufsad.

Men den som visar sig ha största förmågan till återhämtning är berättelsens lillasyster, hon som blev mest manipulerad. Bäst är bokens (som i alla Meg Rosoffs böcker) alla gånger samlade tonfall. Jag läser den som en fjällräddningsberättelse.

Om hjälpen finns bara i teorin, inte är det då nån hjälp.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *