Förflytta dig till innehållet

En spellista för julhelgen

Marika Kivinen.

Musiken har sin givna plats i julfirandet och vi kan uppleva julens budskap genom välbekanta och nyare sånger. Jag har börjat sammanställa en spellista för julhelgen som inleds av pukorna i J.S. Bachs Juloratorium och körens utrop: ”Jubla, ropa av glädje!”

Fast verket egentligen tillhör juldagen, har det blivit en tradition för mig att inleda julaftonen med Bach. Sin givna plats på listan har även Felix Mendelssohns melodi, Frank Sinatras röst och studiokören, som på en skiva från 1957 sjunger:

”Lyssna, vår värld, till ängelns ord: Gud har kommit till vår jord!”

Lika viktig som den jublande musiken är den som handlar om undret som sker i Betlehem. Det sköra nya livet, som vilar i krubban, omtalas i sånger som Fridfullt i drömmar i krubbans halm, Forunderligt at sige av Carl Nielsen, Himlen i min famn och Mary, did you know (Maria, visste du).

Här finns den unga moderna Maria och det första mötet med den nyfödda Jesus.

För mig är det Michael Praetorius fyrstämmiga sättning av Det är en ros utsprungen som starkast väcker känslan av ett under. Den tredje strofen talar om hur den späda, fina rosen doftar salighet och hur den skall skina i mörkret och besegra det. Hoppet och ljuset segrar inte genom kamp och våld, utan genom enkel skönhet och skörhet.

Många julsånger handlar om en kall och mörk nordisk vinter, dit julen kommer som en gåva med ett löfte om värme och kärlek.

På min spellista finns Jean Sibelius julsånger, men särskilt viktig är Leevi Madetojas Arkihuolesi kaikki heitä (Vardagssorgerna, glöm dem alla).

Jag rörs till tårar varje gång jag sjunger eller lyssnar till frågan i Alpo Noponens text: Vem kan väl frysa, då det doftar av vinter, då en varm och mild fläkt smälter hjärtats is?

Återkommande teman i julsångerna är gemenskap och kärlek, men även ensamhet, rädsla och utsatthet. Adventstiden kan för många vara en ambivalent tid.

Det är en tid av hopp och förväntan, men kanske även en förberedelse inför den smärtsamma saknaden efter dem som inte längre sitter vid julbordet. Sylvias julvisa och Sparven på juldagsmorgonen är sånger som skapar utrymme också för sorg.

Py Bäckmans text i Koppången för mina tankar till dem som dött och påminner mig om att både det glädjefyllda och det svåra kan få ta plats.

Mitt i det ofullständiga – bland de råddiga, men ack så mänskliga relationerna, bland sköra leenden, försiktiga kramar och uppskattande blickar, eller i en trygg och rofylld ensamhet, där man själv fått bygga sig just den jul man behöver i år – kan hopp och kärlek få fylla hjärtat en liten stund.

Orden i Nu tändas tusen juleljus får bli till en bön: ”I varje hjärta, armt och mörkt, sänd du en stråle blid, en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid.”

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter