En skärmmössa full med åkerbär
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Hur gammal blev Viktor?”, undrade min morbror plötsligt på julafton förra året. Viktor var vår farfarsfar som på sin tid uppfattades som väldigt gammal.
”87”, sa jag. Då log min morbror inåtvänt triumferande, som om han vunnit en tävling. Han hade fyllt 88 i augusti.
Han var en tävlingsmänniska. När han inte längre själv kunde tävla om vem som hoppar längst eller lyfter tyngst, levde han sig in i skidtävlingar och fotbollsmatcher på TV. Han skrek åt deltagare i frågesportprogram från Sverige när de inte kunde få ett enda rätt på frågor om religion. Själv hade han ju vunnit om han varit med.
”Han har ju brukat kvickna till”, sa min mor nyktert när hon ringde och berättade att han tagits in på sjukhus. Det var en empiriskt baserad iakttagelse efter många år när listan över diagnoser blivit längre och kroppen allt svagare, men livslågan ändå envist brunnit vidare.
Men den här gången vann han inte.
Alla livsresor är inte så märkvärdiga. De går tjugo meter tvärs över vägen under ett helt liv, mödosamt från sovrummet till vardagsrummet under de sista åren. Sker ofta i ambulans, men aldrig i charterplan.
Sociologer som beskriver Finlands utveckling med utgångspunkt i olika generationers levnadsvillkor och gemensamma upplevelser identifierar en brytpunkt i början av 1940-talet. Den generationsklyftan skar rakt igenom den sexhövdade syskonskaran. På ena sidan av klyftan min mor, den sjätte och yngsta, som fick gå i gymnasium och studera på universitet. På andra sidan de fem äldre, alla skärpta och verbalt begåvade, men utan reella möjligheter till en formell utbildning eller uppseendeväckande karriär.
Genom samma syskonskara har jag under de senaste åren iakttagit hur generationsklyftan hänger kvar. Ett samhälle där all världens information är tillgänglig för den som lärt sig den moderna tekniken kan te sig förvånansvärt ogästvänligt för den som lärt sig att lita på tidningen och telefonkatalogen.
”Han borde ha blivit barnträdgårdslärare”, sa någon om min morbror, väl medveten om att det yrkesvalet hade tett sig lika osannolikt för en småbrukarson född 1932 från Kråknäs i Pedersöre som president eller astronaut.
Han hade en särskild känsla för hur barn tänker. Också under de senaste åren när hans en gång så spänstiga kropp blivit svag och orörlig var det med honom nya barn i släkten omedelbart sökte ögonkontakt. Han förstod barns fascination för leksaker med många batterier och att billigt krafs som glittrar kan vara alldeles oemotståndligt.
En gång när han tog mig och min bror med på den vanliga rundan vi gick när vi var på besök, hittade vi så mycket åkerbär vid en dikesren att vi inte kunde äta upp allt där och då. Eftersom vi inte hade något kärl med oss tog morbror av sig sin svettiga Hankkija-skärmmössa och plockade den full med åkerbär.
Jag berättade det där om åkerbären i mössan på begravningen i kyrkan. När vi efteråt stod i morbrödernas kök och talade om sådant som medelålders kusiner som inte setts på ett tag brukar tala om, fyllde de andra på med sina exempel: olika episoder, men samma grundton.
Alla liv är inte så märkvärdiga till det yttre, men värmen från en ljus och livfull själ stannar kvar.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.