En norsk klädhängare – vad följer med på köpet när ett namn går i arv?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En klädhängare i metall och en linnehandduk med monogrammet M.O. är de enda fysiska föremål jag har kvar efter min norska mormorsmormor som invandrade till Finland och bosatte sig i Dalsbruk i slutet av 1800-talet.
Inte mycket till arvegods kan man tycka.
Det immateriella arvet efter henne spelar en desto större roll i mitt liv, inte minst därför att jag bär hennes namn, Maren.
För varje generation har norskheten i vår släkt avtagit i styrka.
Som femte generationens invandrare är jag fullkomligt integrerad i det finländska samhället.
Ändå tittar norskheten i mig fram varje gång jag skriver mitt namn eller sträcker fram handen och presenterar mig.
Reaktionen uteblir sällan.
Förvåningens höjda ögonbryn och ett förvirrat frågetecken i pannan när motparten hör namnet. ”Förlåt, vad sa du? Kan du upprepa?”
Den tysta paus som uppstår vid alla former av namnupprop när någon står i beråd att läsa upp mitt namn har jag genom åren lärt mig att känna igen och besvara med ett ”Maren – här”.
’Tragikomiska uttal och felskrivningar av namnet travar jag på hög i min anekdotsamling.
Universitetslärarens spontana ”Men det kan man ju för f-n inte heta!” väckte visserligen munterhet i klassen men smärtade i mig.
Jag har många ödessystrar och -bröder där ute vars ovanliga namn ställer till det för dem i deras dagliga liv.
Kanske har de eller deras släkt invandrat till Finland från betydligt längre bort belägna länder och språkområden än hemtama Norge, kanske har deras namn sju konsonanter på en vokal?
Kanske har också deras släkt önskat att ett visst namn ska gå i arv för att påminna om och hedra de som inte längre finns bland oss?
Men vad följer med på köpet när ett namn går i arv?
Hur påverkas den nya namnbäraren av de tidigare bärarnas livsöden?
Nominativ determinism innefattar en tanke om att vi som människor tenderar att göra livsval och söka oss till yrken och uppdrag som på något sätt kopplar an till vårt namn.
Fallen Usain Bolt, Margaret Court och Amy Winehouse nämns ofta, men på hemmaplan har vi också t.ex. trädgårdsrådet Arno Kasvi, meteorologen Pekka Pouta och smyckesdesignern Saara Hopea.
Ligger det något i Plautus tanke, komprimerad i det bevingade nomen est omen, att namnet förebådar?
Ja och nej, inte så att jag tror att jag var predestinerad att bli historiker bara på grund av att jag fått mitt namn av en 1800-talskvinna.
Men i någon grad har kopplingen till mormorsmormor säkert sporrat mitt intresse.
”Hvad gör väl namnet?”, skaldade Shakespeare i ”Romeo och Julia”, här i Hagbergs översättning: ”Det, som ros vi kalla, / Med annat namn dock / lika ljufligt doftar.” Ett namn kan vara en belastning, men lika ofta kan det vara en källa till glädje och stolthet.
Endast få av oss skulle någonsin byta förnamn, så inetsat är det i oss som individer.
Texten på klädhängaren jag ärvde lyder ”O. Christensen, Drammen. Kjoletøier & Udstyr”.
Betydde den här damekiperingen något särskilt för mormorsmormor eller är det en ren slump att just den här klädhängaren finns kvar idag?
Kan det gå på samma sätt för mig?
Att det enda som finns kvar efter mig om fem generationer är en betydelselös svart plastklädhängare med texten ”Lindex” och en frottéhandduk med en bild av Stinky.
Och om så vore – är det något att hänga upp sig på?
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.