Förflytta dig till innehållet

En introverts bekännelser

Nu har våren kommit – ljusa kvällar och sol som värmer sticklingarna i mitt fönster.

Under senaste veckans varma dagar fick jag även rapporter om att de lättade COVID bestämmelserna har skapat glädjande fulla uteserveringar och ett stort antal take-away sopor i stadens parker.

Jag är givetvis tacksam över att vårt lands beslutsfattare och medborgare än en gång har lyckats kuva pandemins kurvor. Finland är ett av de få länder i världen där sjukhusen inte överväldigats och vi slipper räkna döda i tusental!

Fastän det finns mycket att vara glad för å andra människors vägnar, behöver jag själv skriva en bekännelse.

Jag vågar beskriva den för jag vet att vi är flera som delar upplevelsen. Även om det kan vara obekvämt för andra att höra – kanske det är dags att lyssna?

Förra våren tog det mig tre månader – över 90 dagar – före jag ens tänkte tanken att det kunde vara trevligt att träffa folk. Den upplevelsen blev mättad – för flera veckor – av en enda promenad i skogen med en vän.

Det var först när vi alla tvingades att isolera oss som jag förstod hur utmattad jag hade varit av de ständiga krav på socialt umgänge som fanns i mitt liv. Här bör det beaktas att jag som forskare under det som tidigare ansågs vara “vanliga” omständigheter tillbringade största delen av min arbetstid ensam.

Det är inte bara det att antalet människomöten har minskat – det har också varit närande för min själ att vara befriad från att ständigt ta ställning till vad jag skall svara på alla dom inbjudningar till sociala evenemang som kommer min väg.

Det senaste året har jag inte behövt tänka på vem som kan ta illa upp och anse mig oförskämd eller avvisande när jag inte har dykt upp på just deras evenemang. Det har funnits en legitim orsak att säga nej.

Det intressantaste av allt, tycker jag, är dom i min bekantskapskrets – även studenter – som tidigare har haft det tungt med ångest eller utmattningssymptom.

Plötsligt, när världen, måstena och möjligheterna att tillfredsställa sina behov saktat in för andra, känner dom sig “normala”. Att vakna upp en morgon och inte ha “lust” till saker och ting, eller upplevelsen av att leva i en värld som ständigt förändras och där inget är givet: detta har förvandlats till “vardagsbeskrivningar”.

Skillnaden är bara den, att dom som har varit tvungna att lära sig hantera den sortens upplevelser under åratal nu har all den övningen som sin fördel. I motsats till detta hör jag att de som inte behövt stanna upp inför dylika upplevelser nu istället funnits sig lamslagna.

Givetvis är det inte så här för alla. Min fråga är ändå; vad kunde du ta lärdom av före du rusar in i en ny växel av “full fart” framåt?

Dela artikeln

En kommentar: “En introverts bekännelser

  1. Barbro Norrlund skrev

    Jo-för mig som introvert var det skönt så länge det varade. Nu när restriktionerna börjar luckras upp tycker jag det förväntas att vi igen skall börja springa i hundra( som det visst skrevs om i denhär kolumnen). I nästan varje mediarapportering om coronan tycker jag mig läsa mellan raderna att den som INTE lidit mentalt av restriktionerna är -skall vi säga-avvikande

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *