Elin Laihorinne 08.03.2022 04:531

Vi på FSUD (Finlands Svenska Unga Socialdemokrater) kämpar för frihet, jämlikhet och klimatet. Ett viktigt steg i jämlikhetens namn är att göra det finländska försvaret mera jämställt genom att ändra på vårt nuvarande system till ett som bygger på frivillighet och kapacitet, inte kön. Kvinnodagen till ära vill jag dela med mig av en personlig historia som ger en inblick i varför det borde vara så: 

Tänk vilken grej! Ända sedan åttonde klass har jag väntat på den här dagen, då jag äntligen får rycka in i tjänst. Det är den 5 juli 2021.

Bussresan är lång men jag har två av mina bästa vänner med mig, och vi sitter och talar om livet och allt som komma skall. Jag ser min väg till självständighet framför mig när jag kliver av bussen och vi ställer oss i kö för att sedan delas in.

Väskorna vi fick var tunga. Jag lovar den vägde nästan mera än mig själv. Jag skrattade nervöst för mig själv när jag lämnade bakom alla andra och fick ta djupa långa andetag för att inte få panik. En undersergeant såg kampen som jag hade med mina väskor och hjälpte till. 

Jag hade klarat den första biten och även fast jag inte hade gjort det helt själv så var jag ändå stolt. 

Första kvällen hade vi 15 minuter fritid. Jag var helt slut. Under den tiden skulle min stuga med 10 personer duscha. Vi hade två duschar till vårt förfogande. Jag sprang, jag rekordduschade och jag grät en stund på toaletten.

Det blir bättre, tänkte jag. När jag la mig ner i sängen och försökte sova kände jag hur min rygg var genomblöt. Handduken hade inte gjort sitt jobb och värmen i rummet var överväldigande. Det var en hemsk natt. När jag vaknade var ryggen fortfarande blöt, inte av duschen, utan av svett.

Ni vet den där känslan när man sitter och lyssnar på någon eller något men sakta glider bort från verkligheten och in i sina egna tankar? Det började kännas så ganska ofta för mig, men med ett undantag.

De där tankarna jag gled bort till, de fanns inte, det var helt mörkt. Jag kände mig som en robot. Min kropp gjorde vad de sa jag skulle göra men min hjärna var inte med mig, den var i ett mörker någonstans långt borta.

Dag nummer två är liksom den första. Fullspäckad med platser att vara på, prestation efter prestation, ingen vila. Jag var så trött. Undersergeanterna skrattade. Oj vilken glädje att få pina de nya beväringarna precis som de själva hade blivit pinade.

Hånande blickar, våldsamma utrop, opassliga skämt och noll respekt. “Jag gillar mina kvinnor stora” sade en undersergeant inför fyra plutoner som väntade på att få äta. Noll respekt. 10 minuter, fyra plutoner, hämta mat, äta, och ställa sig i formation igen. Jag hann inte äta. Jag avundas den som hann. 

Vad gör man när kroppen säger emot? När den säger att jag ska fortsätta äta medan hjärnan ropar att jag inte kommer hinna. Jag var livrädd att jag skulle bli ropad på. Tillfredsställelsen i blicken hos dem som skrek på oss gjorde mig livrädd för dem. Det blev vi mot dem och det blev jag mot dem. 

Den tredje dagen är det över 30 grader på brigaden. Vi ska träffa kommodoren och vi ska bära full M05. Jackan på bara. 

Med munskyddet över näsan sitter jag vid bordet och känner att jag inte får luft. Jag kollar på min vän som sitter framför mig. Hon ser att jag har panik. 

– Ta av dig munskyddet och drick vatten! viskar hon och sneglar på min vattenflaska.

Jag gör som hon säger. Jag får tillbaka lugnet för en stund men sedan är paniken tillbaka igen. 

– Jag tror jag kommer svimma, får jag ur mig och försöker hålla en stadig blick på min vattenflaska.

Min vän beordrar en beväring bredvid mig att ta emot mig om jag faller. Hen ser nästan mer rädd ut än vad jag gör. 

Det svartnar. Jag lägger mina armar på bordet och försöker ta ett djupt andetag. Jag tänker att bara jag får det här svimmandet överstökat så borde jag väl få gå ut efter det. Det går snabbt. Min arm tar emot mitt huvud och det var inte många som märkte att något ens hade skett. Min vän berättar åt en undersergeant vad som hade hänt. Ingen reaktion.

Jag vet ännu inte idag vad det var jag svimmade av. Kanske värmen, kanske näringsbrist, kanske panikångest. Om jag hade fått någon vård alls kanske jag skulle ha vetat. Istället fick jag stå och köa i solen i väntan på ett gevär.

Jag hade fått nog. Jag gick fram till ett bord där flera undersergeanter satt och vände mig mot en av dem, med nävarna knutna på varsin sida av kroppen. Med tårarna i ögonen och på bred dialekt utbrast jag:

– Herr undersergeant, ja sviima jä på booli just å ja vejt itt va ja ska gjöö!

Dialekten fick att mig att låta fånig. En österbottnisk mes liksom.

Jag fick gå ut. Jag satte mig på en bänk och grät och grät och grät. Jag tog upp min mobiltelefon som jag hade gömt i fickan och ringde till min pappa.

Jag minns inte ens vad jag sa. Undersergeanten som jag hade berättat för kom ut. Jag såg empatin i hans ögon även fast han inte visste vad han skulle göra. Det var ju inte riktigt tillfälle att säga åt mig att jag ska “suck it up and be a man” som man gör i de flesta andra situationer i militären. 

Lyckligtvis hittade militärpastorn mig och tog in mig i hans rum så att jag skulle få prata. Jag berättade allt. Att jag inte hinner äta, de sexistiska skämten, paniken, att jag svimmat, att jag inte kan sova och att jag inte hinner duscha.

Jag berättade att jag kände mig som en robot och att jag helt hade förlorat min självuppfattning. 

Han sa att han skulle göra det bästa han kunde för att jag skulle få det bättre. Jag trodde verkligen på honom. Men innerst inne visste jag att gränsen var långt överskriden och att det redan var för sent. 

Jag ville hem och jag meddelade det till chefen. Jag var så nervös, men jag gjorde det. Tyngden i hjärtat blev litet lättare. Men det skulle fortsätta ännu. 

I nästan tre dygn höll de mig kvar vid brigaden efter att jag hade valt att avsluta min tjänstgöring. Där skulle jag sitta i min stuga och göra absolut ingenting. Spela Candy Crush typ. Det var som om de ville dra ut på det. Pina mig in i det allra sista. 

Jag skulle på två olika möten. Först skulle jag träffa en chef och berätta varför jag valt att lämna stället och sedan skulle jag till nån slags psykolog. Det andra mötet var jag taggad inför, jag behövde verkligen få prata ut och få professionell hjälp. 

Första mötet var jag supernervös inför. Jag var tvungen att memorera vad jag skulle säga. 

“Herr –, jag vill avsluta min frivilliga militärtjänstgöring”. 

Jag gick ju förstås till fel rum. När jag ser vem som sitter vid bordet blir jag förvirrad. Det är ju inte alls den personen som det borde vara. Jag är nära att använda fel benämning. Det sitter några undersergeanter vid bordet bredvid. De fnyser och tittar hånande på mig. 

När jag säger att jag tänker avsluta min tjänstgöring släpper blickarna och de kollar istället generat på varandra. Det var så tydligt att allting bara var ett spel. Jag kollar på dem. Är det faktiskt otrevliga människor som just satt och hånade mig eller är det det här stället som har format dem till det?

Andra mötet går snabbt. Det är inte ens ett möte.

Psykologen loggade in på en dator och tog upp en elektronisk blankett som jag skulle fylla i. That was it. Jag kollar frågande på psykologen:Är det här allt jag skulle göra? frågar jag skeptiskt.

– Japp, svarar psykologen.

– Inte ville du väl prata om nåt annat? fortsätter han.

Jag öppnar dörren.

– Nä, det är nog lugnt, svarar jag irriterat.

Dörren stängs efter mig och jag pustar ut. Nu var båda mötena färdiga.

Just nu sitter jag och scrollar igenom mina Snapchat Memories för att minnas bättre. Den 11 juli 2021 kl. 11:30 skrev jag: “Har inte ännu fått någon info om hemresa, när jag kan föra tillbaka grejerna, när jag ska byta till civil klädsel och allt känns helt kaos. Enda som tröstar är att jag vet att imorgon är jag hemma”.

När jag skulle lämna tillbaka mina grejer var stämningen väldigt spänd.

Jag hade med mig en undersergeant och en chef som skulle kolla att alla sakerna var med och att jag inte hade tappat bort något. Jag skulle slänga ut alla grejer på golvet. Allt skulle gå i snabb takt men jag fick hjälp. Sedan stannade mitt hjärta en sekund. 

Mina skosnören var nedtryckta inuti skorna istället för i bindningarna. Chefen skrek och blev helt ursinnig.

Det var alltså sådan aggressivitet som jag bara tidigare sett på film. Han skrek så hårt så att hjärnan blev helt tom och salen blev helt tyst. Jag kände på samma sätt som då jag ser en geting. Jag är livrädd för getingar. 

Jag fick verkligen ingen info. Jag fick veta vilken dag de trodde jag skulle få fara hem, men det var ingenting spikat. Jag fick veta vilket tåg de skulle skicka mig på ungefär en timme förrän det gick. 

Men, jag skulle få fara hem. 

Det här hände mig, men det skulle lika gärna ha kunnat varit vem annan som helst. 

Skillnaden är att jag, eftersom jag är kvinna och lämnade stället inom de två första veckorna, kunde börja studera direkt efter och behövde inte ens fundera en sekund på civiltjänstgöring. Jag kunde ta mitt pick och pack och flytta till Åbo. Nu är jag en lycklig matematikstuderande.

Detta vill jag att ska vara en möjlighet för männen också. Ingen ska tvingas till att göra något de inte vill. Det är helt enkelt orättvist.

Jag vill poängtera att detta är min och endast min upplevelse av min tid i försvaret. Någon annan kanske har stortrivts i försvaret och tycker mina problem där är en bagatell. Good for you! 

Jag är stolt över att Finland har ett bra försvar men jag tror ett jämlikt system skulle göra det ännu bättre! Vi borde också fokusera på att göra det lättare för beväringar att få hjälp när de mår dåligt. Jag har många kvinnliga vänner som trivs jättebra i militären och jag tycker det är superviktigt att de som trivs ska få vara där. Vi har möjligheten att ta framtiden i våra händer och jag tycker vi ska ta den chansen!

Stöd medborgarinitiativet Yhteisvoimat för ett mera jämställt försvar.

Elin Laihorinne

Styrelsemedlem i FSUD

Elin Laihorinne
Styrelsemedlem i FSUD

Dela artikeln