När jag tar de första plaskande stegen ner i simbassängen grinar jag lite, vattnet känns kallt! Men jag går vidare, lutar mig framåt och sträcker ut armarna i ett första simtag. Jag släpper bottenkontakten med fötterna, låter mig bäras av vattnet och sakta föras framåt av de första trevande sparkarna.

Någonstans kring den femte bassänglängden har jag fallit in i en egen rytm. Några varv senare koncentrerar jag mig mest på hur jag rör mig framåt i vattnet medan tankarna flyter iväg på egna vägar.

Kanske Gud är som vattnet i simbassängen. En Gud som bär mig, omsluter mig, värmer mig eller kyler mig lite beroende på vad jag behöver.

Kanske Gud är som repen som skiljer åt de olika banorna i simbassängen. En Gud som visar mig vägen, ger mig möjliga rutter i livets svallvågor. Repen med de runda flötena är raka och klara, men inte så spända att de är hårda och skadar mig.

Kanske Gud är som flytbältet man har på sig när man vattenlöper, en kraft som håller mig flytande också när jag tröttnar.

Kanske Gud är som badvakten som håller ett vakande öga över mig så jag inte drunknar, börjar simma på andras banor eller hoppar från för höga hopptorn. Fast badvakten kanske är mera som Jesus, en som leder mig vidare och ger mig råd om hur man överhuvudtaget ska bete sig i simbassängen.

Simtagen för mig vidare i simbassängen, för mig vidare i livet. Jag vet inte allt om varken simning eller livspusslet, men i båda blir jag trygg av att ha lite vägledande rep mellan banorna, en badvakt och en kraft som omsluter och bär mig.

Anna Edgren
Församlingsaktiv kulturkoordinator