Förflytta dig till innehållet

En grönväxt som heter Marie

Pratar du med dina grönväxter? Det har jag alltid gjort.

Jag har alltid känt empati för mina växter, och överöser dem med kärlek och fina ord. Jag vet inte om det hjälper, men jag har en prunkande djungel hemma hos mej och jag stormtrivs.

Ni som känner mig vet att jag förespråkar att man ska låta sig själv blomstra för den man är, men för att lyckas med det behöver man veta vilken sorts planta man är, eller hur?

Olika växter behöver nämligen olika saker för att må bra. Därför brukar jag ägna mig åt regelbunden inventering när jag vattnar och sköter om mina blommor, och håller på i trädgården på våren.

Det vackra med oss människor är att vi inte är statiska, vi växer åt olika håll och utvecklas hela tiden, och det är viktigt att med jämna mellanrum känna efter vad som händer i oss. Vad säger vår intuition? Vart är vi på väg och vart vill vi växa? Ger vi oss själva den näring och miljö vi behöver för att utvecklas till den finast planta vi kan?

När våren kommer får jag en sådan lust till inventering av mina behov. Överallt i naturen skapas allt på nytt och det som legat gömt väcks till liv. Det är i denna tid jag ägnar mig åt min inventering, med örat nära marken.

Jag lyssnar på mina innersta känslor, som vore de fågelkvitter. Vad vill jag? Är jag nöjd med min tillvaro? Vad vill jag ha mer av, och vad behöver jag mindre av?

Mitt mål i livet är att blomstra för den jag är, och att få andra att göra detsamma. I praktiken kan det vara olika saker för olika människor, precis som med växter. En del växter strävar efter att få tjocka, vackra blad, medan andra vill explodera ut i färgglada blommor.

Vad som är rätt väg för en människa är helt fel för en annan, och när man inser det så blir allt så mycket enklare och roligare. Livet handlar inte om att passa in, det handlar om att hitta det sätt du vill växa på!

Det vi har gemensamt med växter är att vi anpassar oss efter våra förutsättningar, vilket gör att vi ibland inser att vi anpassat oss efter något som inte är bra för oss. Vi har växt alldeles för lite, och ser mer ut som en blåklocka än en blåsippa.

Då gäller det att upptäcka detta i vår inventering, och flytta på oss. Respektera våra behov och gränser, och ändra vår omgivning så den gynnar oss. Vattna rätt mängd, och ge rätt sorts näring.

Jag har ett knep jag brukar ta till för att påminna mig om min inventering, och ge mig själv lite självkärlek i smyg: Jag har en grönväxt hemma som jag gillar extra mycket. Jag tycker den är vacker, och så gillar jag hur den växer. Den gillar dessutom halvskugga, precis som jag.

Jag har döpt denna grönväxt till ’Marie’. Det gör att varje gång jag pratar med ’Marie’, så är det riktat till mig själv.

Det kan låta såhär:

Hej Marie, oj vad fin du ser ut idag! Här hade vi några torra löv, de ska jag ta hand om åt dig. Lite mer vatten behöver du också, det fixar jag, så du ska kunna växa dig stor och stark.

Jag uppmuntrar henne, och denna uppmuntran smittar av sig på mig! Rösten jag använder är vänlig och mild, och jag använder samma röst när jag talar till mig själv.

Omhändertagande och full av omtanke. Då blir det enklare att höra sig själv, då man inte skrämmer bort sin intuition med hårda ord.

Testa du med, våren är en ypperlig tid!

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *