Förflytta dig till innehållet

En god flykting

man med glasögon ler in mot kameran

En ukrainsk flykting är en god flykting. Detta i motsats till en rysk.

En överförenkling? Tja. Det är en viss skillnad på dem som flyr för att de får bomber och raketer i nacken, och dem som väljer att lämna sitt land för att de inte fritt får protestera mot sin regering.

Är de senare ens värda att kallas flyktingar? Snarare illa-fäktingar, enligt ordspråket och ryssens allmänna oförmåga att välja makthavare.

Kriget i Ukraina väcker svåra moraliska frågor. Givetvis är inte varenda ukrainare god och varenda ryss ond. Det finns ukrainare som arbetat hårt i hela sitt liv, och det finns de som lutat sig tillbaka och levt på korruption. Ironiskt nog verkar de förstnämnda dels klara sig bättre själva under dagens omänskliga förhållanden, dels bidra mer till Ukrainas försvar, till de andra flyktingarnas överlevnad, till samhället i stort. De korrupta, fordom rika har en hög andel lata, fega stackare.

Hur har jag mage att påstå något sådant? Jo, min ukrainska bättre hälft utsätter mig för både hjärtskärande och självcentrerade berättelser om ukrainare på flykt, hemma i München och runt omkring i Europa.

Jag behöver inte fundera länge vem som får mina sympatier: Hon hemmafrun på flyktingförläggningen som frågar var i München man får sig en bra manikyr, eller hon studenten som svarar att hon slutat unna sig lyx eller ens köpa kläder, för hon ger allt hon kan till den ukrainska försvarsarmén? Hon skoleleven från Lutz som först inte ville ta emot vår barnvaktspeng, eller hon den avlägsna släktingen som ber om råd hur hon kan utverka statlig dagpenning från både Tyskland och Österrike?

Förstås finns det nyanser också bland ryssarna. Men se det hela ur offrets, inte förövarens synvinkel: Hur bedömer mången ukrainare den ryska reportern som i protest visade krigsplakatet mitt under de statliga ryska kvällsnyheterna? Jo, som en råtta som lämnar det sjunkande skeppet. I åtta år har hon spritt rysk propaganda av värsta slag. Och nu efter resultatet i form av tusentals civila dödsoffer ska vi kalla henne för hjälte?

Ja, på den förståeliga protesten kanske man bäst svarar med en motfråga: Vad mer hade hon kunnat göra, här och nu? Låt vara att hon kanske är en råtta och att skeppet förhoppningsvis sjunker, men det finns oräkneliga farligare råttor kvar.

Och framför allt är det långt ifrån klart att skeppet sjunker så snabbt och så djupt som det borde. Låt Marina Ovsiannikova inspirera andra att upptäcka sitt samvete! Bättre en ”njet vojne” i S:t Petersburg än tio ”nej till kriget” i Åbo.

Och så har vi moralfrågorna som inte gäller flyktingarna, utan oss flyktingmottagare. Är vi rasister? ”Nu passar det nog att sympatisera med flyktingarna, när de ser ut som vi själva. Araber och afrikaner är det tydligen inte så noga med.”

På den här punkten har jag en bestämd åsikt, eller egentligen flera.

För det första: Sådana invändningar är värsta sortens whataboutism. ”Varför behandla hundarna väl, om du glömmer katterna?” – ”Du som inte äter kött, varför åker du bil i stället för att ta bussen?”. Nej. Varje steg i en god riktning är av godo.

För det andra: Finland och Ukraina har en gemensam historia under kejsartiden. Örlogshamnen i Mariupol är planerad och genomförd 1886–89 av en finlandssvensk, ingenjör Frans Edvard Edelheim. Han var inte ensam i Ukraina.

Aurora Karamzins släkting, ingenjör Knut Stjernvall, var i egenskap av generalinspektör för de ryska järnvägarna med ombord på tsarens tåg vid attentatet 29.10.1888 mot tsar Alexander III. Tiotals dog, Knut skadades, tsaren klarade sig.

Det här skedde 43 km söder om Charkiv.

För det tredje: Det vore urbota dumt att låta populister och högerextrema bli det enda språkröret för den högst mänskliga egenskapen att vi har enklare att identifiera oss med dem som har mer gemensamt med oss. Dit hör klädstil och kulturella referensramar, inte bara ögon- och hårfärg. Kan vi förbli oberörda när ukrainare gillar Mumin och Karlsson på taket?

För det fjärde: Ukraina är nära. Flera av oss har rest i Ukraina, eller har ukrainare i bekantskapskretsen. Ska det sakna betydelse?

Min slutsats: Det är helt okej att just nu bry sig främst om Ukraina, utan att på en gång behöva bry sig om allt ondskefullt som sker i världen.

Dela artikeln

2 kommentarer: “En god flykting

  1. Kaj Arnö skrev

    Jag hävdar inte att flyktingmottagandet hittills varit förebildligt. Däremot välkomnar jag alla former av positiv uppmärksamhet som ukrainska flyktingar kommer i åtnjutande av. De som nu gör något positivt ska enligt min mening inte som ”belöning” behöva höra ”varför gjorde du inte det tidigare?”.

  2. Be Nordling skrev

    Men här skulle jag nog inte tala om whataboutism om man påtalar problemen i flyktingmottagandet t.ex. det senaste årtiondet, utan att det faktiskt borde mana till eftertanke. Om vi nu i ljuset av kriget i Ukraina förmår krigets fasa för vad det är, så borde det också få oss att rannsaka oss själva och det vi gjort tokigt. Att vi ska göra bättre och se framåt – visst. Men inte bortförklara tidigare nedrighet med närhet/kristendom/utbildning eller vad man nu kan hitta på för att säga att det är naturligt att vi hjälper dem som är mer lika oss själva.

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter