Förflytta dig till innehållet

En dyr hobby eller ett gig bland många?

Under några veckor på sensommaren 2020 uppstod en liten mediestorm kring en stadsfullmäktigeledamot i Helsingfors som gjorde reklam för en elcykel på sina sociala medier.

Mediestormen var, som sådana mediestormar brukar vara, rätt obegriplig för utomstående och blåste snabbt över, men resulterade i några uppföljande artiklar om hur vanligt och lämpligt det är att kombinera kommunala förtroendeuppdrag med att göra reklam för kommersiella produkter.

Det var ganska ovanligt, visade det sig när Helsingin Sanomat den 7 september 2020 publicerade en kartläggning av fullmäktigeledamöterna i Helsingfors, men förekom hos en handfull yngre politiker.

Det som fick mig att spara artikeln i arkivet för diffus trendspaning om kommunalpolitikens villkor var inte bara den kvantitativa uppgiften om antalet influencers i landets största kommunala fullmäktigeförsamling, utan också den förändrade syn på förtroendeuppdrag intervjuerna gav uttryck för.

”Jag måste ha andra inkomstkällor vid sidan av deltidsuppdraget som fullmäktigeledamot”, konstaterade till exempel Joel Harkimo, en av de fullmäktigeledamöter som delvis försörjer sig på kommersiella mediesamarbeten. ”Att vara politiker är bara en liten del av min identitet”.

Det är svårt att bedöma om det här uttalandet säger mer om reporterns eller den aktuella politikerns uppfattning om vad kommunala förtroendeuppdrag går ut på och hur ekonomiskt lönsamma de är, men det tyder på att det sker en glidning i hur förtroendeuppdragen uppfattas.

Till grunderna för den kommunala demokrati vi vant oss med i Finland, hör att fullmäktigeledamöterna kommer in i beslutsfattandet från olika bakgrunder. I vardagen är folk kockar, ekonomichefer eller jordbrukare. Några kvällar i månaden åker de in till kommunhuset och fattar beslut på befolkningens vägnar.

Mot bakgrund av hur arbetslivet förändrats är det inget konstigt i att en del av beslutsfattarna är frilansare som försörjer sig på olika gig och samarbeten. Den här typen av näringslivskopplingar är knappast mer suspekta än att vara anställd hos samma företag hela livet, eller att själv driva ett företag.

Varje revidering av kommunallagen har förbättrat de yttre villkoren för de förtroendevalda i kommunerna, men lagstiftningen utgår fortfarande indirekt ifrån att det finns en enda arbetsgivare och en fast inkomst i bakgrunden. Rätten att få ersättning för förlorad arbetsinkomst blir ganska teoretisk om det inte finns en fast lön att ge avkall på.

När Joel Harkimo i HS-artikeln beskriver fullmäktigeuppdraget som ett av många olika gig som ger inkomster, säger han också något om de villkor många yngre människor har I många branscher. Inom de flesta samhällssektorer har det blivit mer entreprenörskap, mer osäkerhet och mer tävling och det kan inte undgå att ha konsekvenser också för hur folk kan och vill engagera sig i samhälleliga förtroendeuppdrag.

En vanlig fullmäktigeförsamling sammanträder 7–15 gånger per år. Det genomsnittliga mötesarvodet för en vanlig fullmäktigeledamot är 80 euro, men varierar enligt kommunstorlek. I Kimitoön är arvodet 75 euro, i Pargas 100 euro, i Åbo 175 euro och i Helsingfors 385 euro. Trots att fullmäktigeledamöter ofta också har uppdrag i nämnder och andra organ ska det till många möten för att skrapa ihop till hyran, men å andra sidan är tidsåtgången för en vanlig fullmäktigeledamot rimlig.

Uppdrag i kommunstyrelsen tar mer tid och medför inte bara mer inflytande, utan också fler kompromisser mellan politiken och det civila livet. I synnerhet för kommunstyrelsens ordförande kan uppdraget innebära svåra avvägningar mellan tid och pengar. Det är inte ovanligt att kommunstyrelseordförande i medelstora och större kommuner går ner i arbetstid, tar partiell tjänstledighet eller gör avkall på sina civila karriärplaner för en tid. ”En dyr hobby”, konstaterade en av mina jämnåriga bekanta som tidigare var kommunstyrelseordförande i sin kommun.

Det är få som blir kommunalpolitiker för pengarnas skull, men de yttre villkoren för förtroendeuppdragen är inte oviktiga. Om de är i otakt med hur människornas arbetsliv och vardagsliv ser ut 2021 finns det en risk att kompetenta krafter aldrig ens överväger att bli beslutsfattare.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *