Förflytta dig till innehållet

En dikt om statsandelssystemet

I en av dikterna i Rosanna Fellmans bok Republikens President-Tasavallan Presidentti (2022) får den fiktiva kvinnliga presidenten e-post från en kommunpolitiker som vill klaga på kommunens låga statsandelar.

Dikten Brev från Akava, där Akava inte står för fackföreningen, utan för en påhittad kommun, utvecklar sig sedan till en imponerande korrekt beskrivning av hur statsandelssystemet fungerar.

”Som om jag kunde ringa till statsministern och som statsministern skulle ringa budgetutskottet och budgetutskottet skulle säga: Rouva Presidentti haluaisi antaa puolen miljoonan korotuksen Akavan kunnalle koska kunnallispoliitikot siellä lähettävät hänelle 15 sähköpostiviestiä tästä päivittäin”.

Precis så är det: Det ska inte gå att tjata sig till högre statsandelar och framför allt är det inte en fråga för presidenten.

I alla länder där staten, regionerna och kommunerna har gemensamt ansvar för servicen till medborgarna finns det någon form av överföringssystem. Statsandelarna till kommunerna är ett sådant, liksom finansieringssystemet för de kommande välfärdsområdena.

I Norden har systemen två funktioner: de fördelar betalningsansvaret för till exempel grundskolan och vården mellan staten och kommunerna och de jämnar ut bördan mellan kommuner med större och mindre skatteunderlag.

Sedan början av 1990-talet fungerar systemen ungefär så här: I statsandelslagstiftningen slås det fast hur stor andel av de beräknade kostnaderna för en lagstadgad tjänst staten ska stå för. Lagstiftningen slår också fast vilka kriterier som beräknas påverka behovet av och kostnaderna för service i kommunerna.

Idén är att kriterierna ska vara objektiva och transparenta och att systemet ska fungera så att ingen kommun behöver tjata sig till högre statsandelar. Det här är bara delvis sant, eftersom politiken också spelar en roll när kriterierna slås fast.

Inom social- och hälsovården har det till exempel betydelse i vilken utsträckning systemet betonar befolkningens åldersstruktur och hur stor vikt som läggs vid befolkningens sjuklighet.

Om systemet utgår ifrån att många invånare som är åtti plus höjer kostnaderna för servicen gynnar det södra och västra Finland där folk lever länge, medan starkare betoning av sjuklighet fördelar mer pengar till kommuner och välfärdsområden i östra Finland.

Samhället förändras också hela tiden. För trettio år sedan var behovet av service på andra språk än finska och svenska en marginell företeelse.

Idag är det något som i stor utsträckning påverkar den kommunala tjänsteproduktionen i de stora städerna och därför naturligtvis behöver beaktas.

Klagomål och påverkningsförsök från statsandelsmottagarnas sida brukar utlösas av en upplevd diskrepans mellan systemet och verkligheten: antingen är kriterierna fel kalibrerade, eller så finns det för lite pengar i systemet.

Just nu håller de nya välfärdsområdena på att göra upp sina första budgetar och det börjar också sippra in nyheter om missnöje med statsandelarna.

Eftersom välfärdsområdena inte kan ta ut skatt har den statliga finansieringen ännu större betydelse än i kommunerna. I flera områden upplever beslutsfattare att både att summorna är otillräckliga och att kriterierna inte är träffsäkra.

Det här är inte konstigt. Ett system där alla pengar finns på en nivå och allt ansvar på en annan gör att systemet är upplagt för politiska utspel och förhandlingar.

Räkna alltså med mer av den sortens utspel i höst. Men inte heller nu lönar det att bombardera presidenten med e-post om saken.

Läs fler kolumner av Siv Sandberg här

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter