Förflytta dig till innehållet

En chock för hela Europa

En leende kvinna.
Li Andersson.

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Torsdagen den 24 februari inleddes ett helt nytt kapitel i Europas historia, när Vladimir Putin inledde ett storskaligt anfallskrig i Ukraina.

Det är ett flagrant brott mot folkrätten och mot de principer som fastställs i Förenta Nationernas stadgar. Anfallet innebär även att Europa nu står inför den värsta säkerhetskris som kontinenten mött sedan slutet på kalla kriget.

Det är många som nu säger att vi borde ha förstått och kunnat förutspå att detta skulle ske. Men det är nog ingen som på allvar förväntade sig att Putin skulle göra något så här drastiskt, ett historiskt misstag som förhoppningsvis även innebär slutet på hans auktoritära regim.

Däremot anser jag att många länder i väst, även Finland, borde ha reagerat starkare och kraftfullare mot den utveckling som under många år skett inrikespolitiskt i Ryssland.

Repressionerna mot den politiska oppositionen, mot oberoende medier, mot sexuella minoriteter och könsminoriteter har pågått i många år. Samtidigt har man i många länder fortsatt med att obekymrat stärka det ekonomiska samarbetet och samarbetet inom energisektorn.

Det borde inte överraska oss, att ett styre som är auktoritärt och hänsynslöst inrikespolitiskt, också kommer att vara det i förhållande till andra länder. Därför borde vi även starkare ta ställning till och lyfta fram utvecklingen i länder som Belarus, Turkiet och Ungern.

Vi befinner oss nu i en akut krissituation, i ett skede som vi vet att kommer att förändra mycket, men inte ännu i vilken riktning. De principer som Finland byggt sin egen utrikes- och säkerhetspolitiska doktrin enligt måste hålla och bära även i detta akuta läge, eftersom de aldrig har varit avsedda att gälla bara under fredliga omständigheter.

Diskussionen om den militära alliansfriheten kommer naturligtvis att ta fart och har redan gjort det, men det är klart att man inte kan göra stora och långtgående linjebeslut om utrikes- och säkerhetspolitikens riktning för årtionden framöver mitt inne i dimman som krissituation spritt omkring oss.

Det vi inte ännu vet, är vilka följder kriget kommer att ha för det europeiska samarbetet, också gällande försvaret.

Det är även viktigt för den diskussion som nu förs kring NATO-medlemskap att minnas att det även finns andra alternativ.

EU har förenats på ett sätt som jag tror att få hade kunnat tänka sig, och visat att unionen är kapabel att fatta snabba och enhälliga beslut när det gäller och behövs.

Ukraina har viljat orientera sig mot det västliga Europa, och EU har visat att dörren är öppen. Solidariteten mot Ukraina har inte varit avhängig ett medlemskap i unionen, och bra så. Kanhända kommer denna solidaritet och dessa erfarenheter även att leda till ett fördjupat försvarssamarbete mellan EU-länderna, till och med i form av säkerhetsgarantier.

En annan utveckling som vi i skrivande stund inte vet något om, är vilka effekter detta förödande och fruktansvärda krig kommer att ha för utvecklingen inom Ryssland.

Anna-Lena Lauréns första reaktion när anfallet startade var att detta är början på slutet för Putin. Förhoppningsvis är det så. Men vad som följer efter Putin kan vi ännu inte ha någon aning om.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter