Du vet väl om att du är värdefull
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I samtal med vänner och sångelever har jag blivit medveten om att vi är många som går omkring med tankar som ”jag räcker inte till”, ”jag är för mycket”, ”jag är för svag”, ”jag är för stark”, ”jag är dum”, ”jag är ful”, ”jag är fel”.
Jag har på sistone lagt märke till att en onödigt negativ röst inombords kan förstöra de finaste och sköraste stunderna i livet.
Därför har jag den här våren övat mig på självmedlidande, alltså på att tala till mig själv som om jag talade till en god vän.
Jag har även övat på att lyssna på mig själv med ömhet och medlidande och att bemöta mig själv så som jag strävar efter att bemöta andra.
Det har varit lärorikt att märka hur allt från små misstag till stora besvikelser kan ge upphov till en ström av självkritik och medföra skam, rädsla och isolering, vilket är både obehagligt och plågsamt.
Ibland kan jag känna igen med vems röst och vems ord jag talar till mig själv.
Syrenernas doft i försommarvärmen har de senaste veckorna fört mina tankar till barndomens somrar och jag kan minnas stunder på sommarstugan, då jag klättrat upp i ett träd för att undvika min mormors tvära kritik.
Men jag har även insett att ansvaret för den inre rösten är mitt. Kanske är känslan av att vara otillräcklig eller rentav värdelös en del av den mänskliga tillvaron?
Jag har märkt att självmedlidande är en färdighet som behöver tränas upp.
I den träningen har jag fått hjälp av meditationsinstruktören Dora Kamaus ord: ”Må du älska dig själv som du är. Må du acceptera dig själv som du är. Må du leva i fred med dig själv.”
Att dagligen i tankarna rikta dessa ord både till mig själv och till andra har gett mig ett större tålamod med mig själv, vilket som bäst också har gett mig mer tålamod och mer empati med andra.
Mina övningar i självmedlidande har fört mycket gott med sig. Istället för att prestera ännu lite mer, springa ännu lite hårdare eller anpassa mig ännu lite bättre har jag börjat stanna upp.
Allt oftare kommer då sången ”Du vet väl om att du är värdefull” till mig. Jag minns sången från min barndom, från ett sånghäfte vi hade på pianot.
Det är en påminnelse om att just den här sången, som talar om villkorslös kärlek, också var en del av uppväxten. Sången ger mig en känsla av varm acceptans, som kan dämpa både ångest och oro.
Orden i sången som Ingemar Olsson skrev år 1978 omhuldar mig och blir som en gräns mellan mig och det hårda och stränga: ”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.”
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.