Förflytta dig till innehållet

”Drottningens död och mina känslor förknippade med den påminner mig om den roll som kontinuitet och traditioner spelar i våra liv”

man med skägg och glasögon tittar in i kameran

Jag tänker på torsdagen den 8 september medan jag skriver det här: då fick hela världen veta att drottning Elizabeth II hade lämnat jordelivet, 96 år gammal. Hundra år blev det inte, men nästan.

Och vilket jordeliv – från 1920-talets brittiska imperium till dagens globala värld.

Även jag som är medelålders har svårt att greppa sådant, särskilt när det gäller en drottning som härskat i 70 år och under den tiden fått se och göra så mycket. Jag måste erkänna att jag kände sorg och även en viss tomhet när jag fick dödsbudet.

Elizabeth II var en stark symbol för en hel era, kommenterade många i media. Säkert därför kände även jag här i Finland sorg över att någonting av den kontinuiteten nu gått förlorad.

Drottningens död och mina känslor förknippade med den påminner mig om den roll som kontinuitet och traditioner spelar i våra liv. Vi har alla kära traditioner och symboler som skapar och upprätthåller vår känsla av kontinuitet och förankring.

Jag tror att vi människor behöver den här känslan – det är någonting som vi är födda med.

Och kanske gör tidens osäkerheter – kriget i Ukraina, energikrisen och inflationen – att behovet blir ännu större.

För många av oss – trots den synliga sekulariseringen – skapas och upprätthålls känslan av kontinuitet via det kyrkliga.

Kyrkan har vandrat med många av oss från vaggan till graven, och ännu idag är det lätt att urskilja den roll som kyrkan har när det gäller traditioner, kontinuitet och förankring.

Ett starkt uttryck för detta är de kritiska röster som höjs för att ”kyrkan inte är som förr”.

Det är förstås möjligt att peka på faktiska förändringar inom kyrkan, men jag tror att för många hör denna kritik också ihop med känslan av att kontinuiteten har försvagats. Balansgången mellan tradition och förnyelse bearbetas och levs ut i vår kyrka.

Folkkyrkan lever och möter människor både i nuet och med framtiden i sikte. Samtidigt har den starka rötter och traditioner som är viktiga både för dess självförståelse och för många av dess medlemmar.

Mitt i tidens stormar och i stunder som får vår kontinuitetskänsla att vackla kan vi ta till oss det tröstande löfte som finns i kyrkans oföränderliga kärnbudskap.

Guds kärlek, som manifesteras i Jesus, ger oss en framtid, ett hopp och därmed även ett löfte om kontinuitet, ”om än bergen rubbas och höjderna vacklar”.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter