Donald Trump är inte den enda som hatar pressen
Donald Trump. Foto: Wikimedia commmons/Gage Skidmore
Uppe på podiet står en arg men samtidigt på något vis tilltalande politisk kandidat.
Lokalen är full med lika arga anhängare som vill se denna man som president. Bland dem finns även reportrar och fotografer.
”Låt inte de här reportrarna hjärntvätta oss”, skriker en av de hängivna anhängarna. Andra i publiken ansätter journalisterna och vissa skuffar till dem.
För de som har följt Donald Trumps politiska kampanj sedan 2015 låter tablån säkert bekant, exempelvis anföll en Trump-anhängare våldsamt en BBC-journalist vid ett kampanjevenemang för några veckor sedan, men denna scen utspelade sig ungefär 50 år tidigare.
Mannen på podiet var Alabamas guvernör George Wallace.
Angrepp mot pressen är inget nytt inom amerikansk politik. Sedan 1950-talet har den amerikanska högern i allt högre grad profilerat sig gentemot den tredje statsmakten.
Trump har visserligen drivit angreppen längre och uttryckt sig groteskare än många tidigare representanter för högern men för att förstå dessa påhopp måste vi se på den historiska utvecklingen.
Redan under den så kallade röda faran under slutet av 1940-talet utgjorde angrepp på pressen en viktig ingrediens i svepande anklagelser om kommunistisk infiltration och i Joseph McCarthys karriär.
Nidbilden av massmedia som en östkustelit etablerades alltså redan under mccarthyismen.
Under den framväxande medborgarrättsrörelsen förstärktes denna uppfattning på högerkanten.
Rörelsen och de våldsamma motreaktionerna i södern attraherade mediauppmärksamhet. Men bland konservativa utmålades den nationella pressen som en östkustelit med en liberal agenda.
Det var ändå Richard Nixon som kom att bli den viktigaste kuggen i utvecklandet av systematiska angrepp mot massmediaetablissemanget i hopp om att försvaga dess ställning.
Nixon hade allt sedan han började sin politiska karriär i 1940-talets Kalifornien haft ett obekvämt förhållande till pressen.
Efter åtta år som vicepresident och ett misslyckat presidentval 1960 mot John F. Kennedy förlorade Nixon två år senare även guvernörsvalet i Kalifornien.
”Tänk vad ni går miste om. Ni kommer inte längre att ha Nixon att sparka runt”, utbrast en bitter Nixon sent på kvällen inför den samlade presskåren när det stod klart att han förlorat valet.
Sex år senare valdes Nixon till president i en kamp mot demokraten Hubert Humphrey och den obundne George Wallace.
Övertygad om att pressen igen kunde kosta honom valet byggde Nixon sin kampanj runt strikt koreograferade medieframträdanden och strävade efter att kringgå pressen så långt som möjligt.
Samtidigt noterade han genomslagskraften Wallaces angrepp mot ”eliten” och i synnerhet massmedia hade bland den vita arbetar- och medelklassen.
Enligt Wallace hade den normala amerikanen ”mera intelligens och förnuft i sitt lillfinger än redaktören på New York Times har i hela huvudet”.
Hans anhängare älskade dessa utfall mot pressen och vid valmöten gav de uttryck för sitt missnöje med skrik, buande och skuffande.
Även Humphreys kampanj gav, indirekt, pressen en törn. Demokraterna nominerade Humphrey, Lyndon Johnsons vicepresident, vid ett kaotiskt partimöte i Chicago sommaren 1968.
Omfattande demonstrationer mot kriget i Vietnam och Johnson-administrationen var att vänta.
Men den brutalitet som polisen visade gentemot demonstranterna och mot vissa reportrar som övervakade sammandrabbningarna överraskade pressen.
Reaktionen blev ett ilsket fördömande av polisens agerande. I direktsändning kallade nyhetsankaret Walter Cronkite polisen för ”ett gäng skurkar” efter att de slog till hans kollega Dan Rather.
Men det visade sig att tittarnas och läsarnas sympatier låg hos polisen och många såg pressens reaktioner som bevis på en liberal agenda.
Som president kände Nixon fortfarande att pressen låg bakom hans motgångar, i synnerhet då det kom till det växande motståndet mot kriget i Vietnam.
I Vita huset utvecklade Nixon och hans stab en omfattande strategi för att skada pressens dominanta ställning och istället stärka konservativa röster inom massmedia.
Påtryckningar från statliga myndigheter, inklusive skatteverket, nya regelverk och direkta hot ingick i projektet.
Men den mest uppmärksammade aspekten utgjordes av vicepresidentens offentliga angrepp mot pressen.
Spiro Agnew var en perfekt budbärare för administrationens anti-media budskap. Han var arg och njöt av allt att döma av att slå tillbaka dubbelt så hårt som han själv träffades.
På hösten 1969 höll han ett uppmärksammat tal där han riktade sin skarpa kritik mot tv-nyheterna.
I direktsändning uppmanade han publiken att vända sig mot tv-bolagen.
Enligt Agnew styrdes tv-nyheterna av en ”fjuttigt, omgärdat brödraskap av privilegierade och icke-valda män”.
Kritiken mot pressen kom att bli ett centralt budskap under Nixon. Det hopplösa läget i Vietnam var massmedias fel, hävdade Vita huset, precis som krigsmotståndet hemma vann mark som följd av pressens uppslag.
Allt efter att Watergate-skandalen började nystas upp hördes allt högre anklagelser från administrationen om att det hela var en ”häxjakt” som pressen låg bakom.
Till och med efter att Nixon avgått i vanära hävdade lojalisterna att presidenten jagats ut av en hänsynslös presskår.
Även om man kan säga att pressen sänkte presidenten med sina avslöjanden lyckades Nixon också förändra medieklimatet på ett avgörande sätt.
Sedan Watergate har allmänhetens förtroende för pressen sjunkit stadigt. Denna trend är än tydligare bland den konservativa befolkningen.
Samtidigt har ett omfattande högermediaetablissemang vuxit fram som följd av Nixons ansträngningar för att synliggöra konservativa röster.
Redan på 1980-talet kom den nya högermedian att vinna mark inom den konservativa rörelsen och det Republikanska partiet.
Radiopersonligheten Rush Limbaugh kom att spela huvudrollen i denna utveckling och omfamnades av såväl Ronald Reagan som George H.W. Bush.
Efter republikanernas framgång i mellanårsvalet 1994, utnämnde representanthusets talman Newt Gingrich informellt honom till hedersmedlem av republikanernas delegation i kongressen.
Fox News, den kanske viktigaste institutionen för den amerikanska högern idag, grundades av mannen som låg bakom Nixons mediestrategi i valet 1968.
Såväl Limbaugh som Fox News berättigar sin roll genom angrepp på pressen och anklagelser om en liberal agenda. Sålunda framställer högerrösterna sig själva som en nödvändig motbalans.
Donald Trump etablerade sig själv inom politiken uttryckligen genom att figurera i denna högermediavärld och helhjärtat anamma de angrepp mot pressen som präglat såväl den konservativa rörelsen som framväxten av högermedian.
Trots att han med formuleringar som ”folkets fiende” och uppviglande av våldsamma reaktioner står för en extrem variant av angrepp på pressen representerar Trump inte något nytt i amerikansk politik utan snarare står han för en lång tradition.
Oscar Winberg
doktorand i allmän historia vid Åbo Akademi
Åbo Akademi och ÅU slår tillsammans ett slag för välgrundad fakta och lyfter fram forskningens betydelse i en serie essäer. Här kan du läsa de tidigare publicerade essäerna.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.