Förflytta dig till innehållet

Dödens högtid

porträtt på ung mn utan hår

En liten Darth Vader knackar på dörren och skall ha godis. Intill honom står ett spinkigt spöke och gräver sig i näsan. Vad är nu detta?

Detta läste jag om i Kalle Anka på åttiotalet. Då längtade jag efter att få ta del av de grinande orange pumpalyktorna, och få klä ut mig och dra runt, knacka dörr och hota med tricks om det inte vankas godis. För vilket barn tackar väl nej till en chans att vräka i sig godis?

Halloween, förkortat från ”All Hallows eve” är en monstruöst kommersiell variant av alla helgons dag, eller kortare allhelgona. Vår vanliga allhelgona bestäms av kyrkoårets kalender, och inträffar i år en vecka senare. Men rötterna till helgerna är gemensamma: kristna, germanska och keltiska. År 835 utfästes den första november som alla helgons dag i det Frankiska imperiet. Därför inträffar Halloween alltjämt den sista oktober.

Halloween är ett praktexempel på amerikanisering, det vill säga USA-imperiets kulturella expansion. Det där har ju avigsidor också, men jag gillar pumpalyktorna.

Och så länge man kokar soppa på innanmätet är det i princip ekologiskt. Vilket allt det djävulska krimskramset naturligtvis inte är. Tyvärr kan vi notera att lyktpumporna är förädlade för att vara lätta att gröpa ur, snarare än att vara goda och näringsrika att äta.

Halloween godistiggeriet har ändå rätt gamla anor. Betydligt äldre än vår allhelgonatradition att tända ljus på gravarna (som har under hundra år på nacken). Helgonatiggeriet däremot började redan under medeltiden.

Vi vet att fattigt folk i vissa områden i Europa vandrade från hus till hus och tiggde bröd i utbyte mot att be för husets hädangångna själar.

Detta var särskilt förekommande i allhelgonatider då de hädangångnas själar var extra aktuella på grund av den kyrkliga högtiden.

Och vem ville väl att de döda släktingarna och vännerna inte skulle bli tagna från pinorna i skärselden och upplyfta till saligheten i himmelriket? Då gällde det att be för dem, och det var såklart välkommet med förstärkning.


Ju mer man bad, desto säkrare kunde man tro på att få önskvärda resultat. Dessutom ansågs det förmodligen bland de betalande klasserna att det gjorde de fattiga enbart gott att vara tvungna att anstränga sig litet grann i utbyte mot allmosorna.


Ändå maskeringarna? Möjligtvis kommer detta från en gammal föreställning om att hädangångna själar, vilka av en eller annan anledning inte fått ro, gick igen för att hämnas, och att detta i synnerhet skedde under allhelgona. Folk klädde därför ut sig för att inte bli igenkända av hämndlystna gengångare.

På vissa håll trodde man dessutom att de döda gick igen mer allmänt under allhelgona, och för att komma ihåg sin egen dödlighet och vikten av att ta vara på livet så länge det varade klädde man ut sig till vålnader av de döda ur allehanda samhällsklasser. På vissa ställen tar sig detta uttryck i karnevaliska Danse Macabres.


Under de senaste årtiondena har Halloween-traditionen stärkt sin närvaro hos oss, men i USA har traditionen etablerat sig och växt till redan under de senaste århundradena, importerad från gamla världen av emigrerande skottar och irer.


I det tätnande mörkret i oktober/november, då naturen dör och de dystra regndimmorna härskar, är det nog rätt trevligt att tända ljus och lyktor.

Och att med tacksamhet minnas de döda som banat väg åt oss och vår välfärd. Vi är alla dödliga, och livet är kort – för kort för fiendskap, våld och ovänliga ord, för kort för att inte ta vara på varandra, och göra mer av det vi njuter av, och som är bra för oss. Så tack och lov för ljus i mörkret, alldeles oberoende av Disney och Hollywood.


Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter