Förflytta dig till innehållet

Det viktigaste valet för låginkomsttagarna

Li Andersson.

Välfärdsregionvalet känns nästan lite dödsdömt på förhand. Kampanjtiden kommer att vara under jul och nyår.

Det är ett helt nytt val, och många har ingen aning om vad det är för befogenheter som de kommande välfärdsregionerna har.

Medierna har redan hunnit skriva flera historier om hur lite intresse det finns för valet. Det är synd, för ju mer man upprepar att något är ointressant, desto mer ointressant brukar det bli.

Det kommande valet är trots allt detta ett av de allra viktigaste för den finländska välfärdsstaten.

Jag vågar dessutom påstå att det är det allra viktigaste valet för alla låginkomsttagare i det här landet. Finland är internationellt känt för att vara ett lyckligt och jämlikt land, men ett av de största jämlikhetsproblemen här har faktiskt med hälsa att göra.

Hur bra man har tillgång till läkartjänster beror i hög utsträckning på ens socioekonomiska ställning. I Finland är det de med lägst inkomster som har sämst tillgång till läkartjänster. Som en följd av detta har man uppskattat att fattiga män dör till och med 12 år tidigare än rika.

Att vår social- och hälsovård utvecklats så här beror dels på hur systemet är uppbyggt, och dels på resurser.

Finland använder mindre pengar på hälsovården än Sverige, Danmark och Norge. I fråga om åldringsvården har man uppskattat att vi satsar ca 1,6-1,8 miljarder för lite för att vara på jämförbar nivå med Sverige och Norge.

Förutom dessa enorma skillnader i fråga om resurser, har Finland även sina specifika problem som har att göra med hur social- och hälsovården är strukturerad. Den finländska specialsjukvården är både mycket kvalitativ och kostnadseffektiv, men samtidigt har en situation uppstått där resursanvändningen är mycket koncentrerad på specialsjukvården.

Basservicen, det vill säga de tjänster som erbjuds på social- och hälsovårdscentralerna, ansvarar kommunerna för, som länge kämpat med ekonomiska svårigheter, inte minns på grund av befolkningens åldrande och flyttrörelsen inom landet.

Det här har lett till en spiral där man länge underbudgeterat social- och hälsovården på kommunal nivå.

Bristerna i basservicen har drabbat speciellt dem som inte har tillgång till arbetshälsovård och som är beroende av de offentliga tjänsterna: pensionärer, låginkomsttagare och barnfamiljer.

Då basservicen inte fungerar ökar trycket på specialsjukvården: då man inte får läkartid söker man sig till jouren, och många sjukdomar blir inte upptäckta eller behandlade i tid, vilket ökar kostnaderna inom specialsjukvården.

Då kostnaderna ökar, ökar även de avgifter som kommunerna betalar till sjukvårdsdistrikten, vilket i sin tur ökar trycket att ytterligare spara på den basservice som kommunerna ansvarar för. Så skapas en negativ spiral.

Det stora löfte som social- och hälsovårdsreformen för med sig i fråga om att lösa dessa problem, har att göra med att hela servicekedjan i fortsättningen är på samma organisations ansvar.

Det innebär att de satsningar som görs på basservicen kommer att synas i minskade kostnader för specialsjukvården – som samma organisation ansvarar för. Det här för med sig både nya möjligheter och nya ekonomiska incentiv för att satsa på basservicen.

Att en organisation ansvarar för hela vårdkedjan gör det även möjligt för oss att använda expertis på ett annat sätt. En klar målsättning måste till exempel vara att erbjuda vård för psykisk ohälsa inom alla social- och hälsovårdscentraler.

Problem med den psykiska hälsan är inte mindre allvarliga än de hälsoproblem som gäller vår fysiska hälsa, men trots det saknas i stort sett helt och hållet dessa tjänster i vår basservice.

Dela artikeln

2 kommentarer: “Det viktigaste valet för låginkomsttagarna

  1. Ted Bergman skrev

    Li har rätt i att kommunernas hälsovård har utmaningar, de är inte bara fast i ekonomi utan utmynnar även i bristande ledarskap. Det att den arbetsföra befolkniningen skulle ha stor fördel via arbetshälsovården stämmer delvis men inte alls helt. De som kör med lagstadgad minimi på arbetshälsovård har ingen större fördel. Därtill är absoluta majoriteten genast nåt allvarligare inträffar hänvisad till den allmänna vården. Det stämmer även att kommunala sidan i förhållande till specialsjukvården är dåligt fungerande. Sote reformen har alltså ett stort behov men riskerna med den är att den kommunala attityden inflamerar sote är stor. Den ideologiska inställningen att stoppa privata sektorn gör även att den bra fungerande refernsnivån kan försvinna och då är ma i ett läge där ineffektivitet sprider sig. Det skulle absolut behövas finnas bra valmöjligheter för patienter att välja var de vårdas, och då även med betalförbindelse till det privata. Utelämnar man denna tävlan så kan det går riktigt dåligt alltså alla får den sämre servicen. Ex. kan företagen börja välja minimi(bara sjukskötarmottagning) för sin arbetshälsovård då läkarnas ordinationer inte skulle godkännas av Kela. Så det kommande valet och sittande regerings beslut kan både höja vårdkvaliteten men även stjälpa den med för kraftiga ideologier. Risken för förstärkt utflyttning av läkare och sjukskötare till andra länder ökar lätt om de inte kan välja att jobba inom det privata som nu.

  2. Jarl Ahlbeck skrev

    Kanske flaskan och tobaken är huvudförklaringen till att fattiga gubbar dör tidigare än rika. Nog slipper dom till läkare, men dom går först då det börjat bli sent påtänkt.

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter