Förflytta dig till innehållet

Det viktigaste löftet

Kvinna i hatt.
Nina Haglund.

“I år ska jag gå ner minst 10 kilo i vikt!”

”Jag ska aldrig skrika åt mina barn igen.”

”Nu ska jag äntligen lära mig att spela fiol!”

”Alla böcker på nattduksbordet ska äntligen bli lästa!”

”Jag ska be och läsa Bibeln varje morgon, utan undantag.”

När ett nytt år börjar, är vi alltid frestade att lova saker. Stora saker, viktiga saker, små saker, svåra saker. Den cykliska naturen hos vår tideräkning får oss att evaluera det som gått och drömma om vad som ska komma.

Det är hälsosamt att tänka om sitt liv ibland. Vi kan förbättra vissa saker om vi tar itu med det som krävs. Om vi inte hade hoppet om förändring och förbättring, skulle livet kunna kännas ganska meningslöst.

Människan strävar alltid efter det nya och det bättre. Vi vill känna att vi har kontrollen, och vi bara vet att bara vi fixar den här saken, blir allting bra.

Det problematiska är att vi har en tendens att kräva så mycket av oss själva och vår självdisciplin att om vi misslyckas med att fullfölja våra löften som planerat, blir vi ledsna och besvikna. Vi suckar och våndas och fylls av skam över att vi inte kunde, att vi inte är som alla andra som verkar vara så duktiga på att hålla ordning på sitt liv.

Även om vi lyckas fantastiskt till exempel med att gå ner i vikt, orkar vi kanske fokusera på bibelläsningen i en vecka eller två, och sover sedan hellre en halvtimme till på morgonen. Om vi läser in till natten för att klara av bokhögarna, är vi kanske så trötta att vi tappar nerverna redan vid frukostbordet.

Där kommer de igen: besvikelsen, skammen, det grymma självdömandet. Jag kunde inte.

Livet är inte en sprint. Livet är ett ultramaraton. Vi vill vifta med ett trollspö och fixa allt på en gång, men livet kräver resiliens och mod att starta om, gång på gång.

Även våra bästa löften, så underbara och vackra som de kan vara, är mänskliga löften. Våra planer är mänskliga planer. När det kommer till kritan vet vi att livet är fyllt med oväntade svängningar.

Det är av yttersta vikt att komma ihåg vems löften vi kan lita på. Det viktigaste löftet, egentligen det enda viktiga, är det som vi får höra i Jesajas bok, i evangelierna, i psalmer: Immanuel. Gud med oss. Vad vi än planerar, vad vi än lovar, vart vårt liv än tar oss, får vi göra det tillsammans med Honom som aldrig sviker.

Tillsammans med Honom får vi börja om varje dag, inte endast den första januari. I livets alla skeden, i vår glädje och sorg, i vårt hopp och hopplöshet finns Han och lovar: Immanuel. Gud med oss.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter