Förflytta dig till innehållet

Det mellanmänskliga mötet mitt i pandemin

Eetu Kejonen.

Vår tid just nu är till viss del väldigt paradoxal.

Å ena sidan är mycket av det som behandlas i dagens nyheter sådant som jag redan på förhand kan gissa. Rapportering om nya sjukdomsutbrott och dagens statistik, experter och politiker som säger att läget är allvarligt och att vi just nu borde behärska oss själva.

Å andra sidan är denna nya vardagsrutin en bitter frukt av vår nya, oförutsägbara vardag. Den nya sjukdomen har skakat om hela världen och oss alla.

Farsoten uppstod och utvecklas så snabbt. Även om dagens nyheter är förutsägbara vet vi inte så mycket om framtiden. Vi har fått lära oss leva enligt nya och annorlunda premisser.

En av de mest påtagliga sakerna i detta nya liv är vår sociala tillvaro. Våra sociala kontakter har minskat avsevärt.

Under det senaste året har jag träffat bara en handfull av mina vänner – och här spelar de nödvändiga sociala kontakterna, exempelvis på arbetsplatsen, en stor roll.

Olika digitala plattformar kan delvis ersätta fysisk kontakt, men också skapa och upprätthålla känslan av avstånd.

Avstånd har blivit en viktig dygd. Vi blir ständigt påminda om vikten av avstånd och får höra hur vi fortfarande har alltför många fysiska kontakter.

Sådana ska undvikas så långt som möjligt. Möten med andra människor innehåller en potentiell fara, nämligen smittan. Därför blir vi uppmuntrade till avståndstagande.

Den andra sidan av myntet är vår ökande ensamhet. Likaså skulden när man har känt sig eller blivit stämplad som misslyckad i förhållande till tidens ensamhetskrav.

Vi har fått läsa om hur skuldkänslor och skuldbeläggande har varit en del av pandemin.

Den föreställda renheten samt faran och gränserna mellan dessa blir, i enlighet med Mary Douglas’ klassiska verk ”Renhet och fara”, synliga i den mänskliga tillvaron när pandemin härjar.

I detta läge är det viktigare än någonsin, tänker jag, att vi behåller det mellanmänskliga mötet i sikte – om inte konkret, så åtminstone som djupt existerande meningshorisont.

Vi är inte bara potentiella risker, utan unika varelser som på många sätt är beroende av varandra.

Kristendomens budskap påminner oss om att den andra människan – även mitt i pandemin – är värdefull, vår nästa och Guds avbild.

Vi blir påminda om våra egna begränsningar, men även om mellanmänskligheten som bär oss, om framtiden och hoppet.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *