Förflytta dig till innehållet

Det kan vara nog så svårt att ”älska” en del av dem som finns i din närhet

Sällan har det kommit så många dåliga nyheter som under det senaste året. Pandemi, extrema väderfenomen och nu senast krig kombinerat med nyheter om flyktingkris, politiska motsättningar och hungersnöd.

I samband med detta har urgamla tankar om de yttersta tiderna i religiösa sammanhang och profetior om världens undergång dykt upp.

Inget nytt under himlen alltså.

Typiskt är att FN, det organ som upprättades för att bygga fred och framtid, för alla på jorden, har svårigheter att möta de många utmaningarna. Det är svårt att hitta gemensamma lösningar som skulle omfattas av alla och ha tillräcklig politisk kraft för att lyckas. För sent och för lite verkar vara den obehagliga sanningen.

Krig tar fram det värsta hos oss människor. Tankarna i Genevekonventionen om att bespara civilbefolkningen lidande och hålla sig till krigets militära och etiska kod verkar ha ersatts av tortyr, våldtäkt och etnisk utrensning. Vinst till vilket pris som helst.

Hur vi än försöker undvika den obehagliga sanningen om oss människor så korrigerar verkligheten våra osanningar. En fredlig framtidsvision förutsätter en rättvisare värld då det gäller fördelning av resurser och inflytande.

Här finns det orsak att korrigera sanningen att en liten del av mänskligheten äger en alltför stor del av den gemensamma kakan.

De mänskliga rättigheterna som föddes ur andra världskrigets utrotning i gaskamrarna behöver ses som den grundläggande tanken för en bestående fred. Det är inte möjligt att selektivt indela oss människor i de värdefulla och de mindre värdefulla.

Hotet från de enkla populistiska lösningarna är att de inte fungerar annat än i valtider och bäddar för nya konflikter och krig. Nationalismens svarta sida är tänkandet som myntat, Vi Först.

Det sätter åt sidan vårt beroende av alla andra på jorden. Kan och orkar vi ta den lite längre vägen via förhandlingar och universella avtal där vi beaktar helheten? Jordklotet är ganska litet sist och slutligen.

Den svåra utmaningen handlar om mästaren Jesu ord. Älska din nästa som dig själv och Gud över allting. I relation till närmiljön kan det här kännas lättare att förverkliga än i relation till okända och obekanta människor ute i världen.

Men den obehagliga sanningen är nog tyvärr den att tänker du efter så kan det vara nog så svårt att ”älska” en del av dem som finns i din närhet. Men det gäller att inte ge upp visionen och att dagligen möta utmaningen vilket ger hopp inför framtiden. Trots allt.

Pax et bonum.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter