Det finns forskare och så finns det Forskare
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Under de senaste årtiondena har den allmänna diskussionen kring forskning och vetenskap allt mer betonat det kommersiella.
I synnerhet politiker pratar om att vi behöver mer doktorer för att skapa innovationer och för att ekonomin ska växa.
Värdet med att bilda det finska folket verkar ha blivit sekundärt.
En viktig fråga vi borde ställa oss är vem forskning i Finland borde gagna.
Är ändamålet med forskning verkligen att skapa grunder för innovationer som kan leda till företagsverksamhet eller på andra sätt gagna företagsverksamhet?
Eller är målet med forskning och vetenskap att bilda folket och skapa förutsättningar för ett bättre liv för befolkningen?
Frågan har praktiska konsekvenser eftersom forskningsfinansieringen idag är extremt konkurrerad.
Den allmänna diskursen kring forskningens roll i samhället påverkar hurdan forskning uppskattas och vilka parametrar man väljer för att evaluera den.
Det betyder att förutsättningar att bli finansierad är bättre för vissa discipliner än för andra – det är inte bara den vetenskapliga kvalitén som avgör utan även vad som anses vara en värdefull samhällelig kontribution.
Den senaste doktorandpiloten som regeringen uppfann är ett bra exempel på detta. 1 000 nya doktorer ska utbildas på tre år.
Det är en stor och fin satsning på närmare 250 miljoner. Man kunde tro att regeringen uppskattar bildning.
Men utlysningen var formulerad så att samarbete och utvecklingsarbete med näringslivet är centralt – inte bildning. Under veckan lyftes detta fram flera gånger av minister Multala under hennes presskonferens.
1 000 doktorer ska alltså utbildas för näringslivet och resultaten var ganska uppenbara: naturvetenskap och teknik fick lejonparten av finansieringen.
Samhällsvetare och humanister tenderar att förhålla kritiska mot mäktiga aktörer där ute i samhället t.ex. företag och politiker.
Detta ofta med syfte att lyfta fram orättvisor eller granska vedertagna sanningar – som inte alltid stämmer – och har därför en viktig roll för att utveckla vårt samhälle och bilda oss.
I praktiken jobbar man inte med eller för näringslivet, utan man granskar dem kritiskt.
En uppgift som är nödvändig men som knappast skapar stora förutsättningar att uppskattas högt ifall ändamålet för forskning är kommersialisering.
Steget blir ganska långt och denna typ av forskning skapar kanske inte förutsättningar för långvarigt samarbete med näringslivet.
Trots detta görs det förstås mycket fin forskning inom samhällsvetenskaper och humaniora som kunde gagna företagen – de huserar trots allt människor.
Men förutsättningarna och intresset att bistå till näringslivet med kommersiella applikationer är inte de samma som för naturvetare och teknologer.
Jag förstår förstås det prekära ekonomiska läget och att man vill skapa en mer konkurrenskraftig industri.
Jag är också övertygad om att de finansierade och internationellt evaluerade planerna kommer att skapa mängder av viktig kunskap om många centrala problem vi står inför idag.
I äkta Foucaultiansk anda är det viktigt att förstå vilka strukturer dessa ideal och diskurser gagnar och det är ganska uppenbart.
Samtidigt får nog humanister och samhällsvetare se sig själva i spegeln. Vi har inte tagit det utrymme som vi borde i medier för att visa relevansen och vikten av vår forskning.
Vi ser bankdirektörer och astronomer kommentera samhällsfrågor på tv – ett fenomen lika vrickat som att vi humanister och samhällsvetare kommenterade om aktiekurser eller relativitetsteorin.
Aatos Erkko sa klokt ”Ett litet folk har endast sin bildning”, men hur länge?
Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.