Det finns en plats i en kyrkbänk som är bara, bara din!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Följ med på en resa i tiden till sommaren då jag gick skriftskolan i Åbo svenska församling!
Innan vi åkte på läger var det meningen att man skulle besöka en valfri gudstjänst under valfri söndag.
Det kändes ganska spännande, eftersom den enda erfarenhet av gudstjänster jag hade var några skolgudstjänster och skriftskolans inledningsmässa.
Vi hade tillsammans med en vän kommit överens om en söndag då vi skulle avverka vår gudstjänst och träffades i god tid på kyrktrappan.
Vi gick lite nervöst in i domkyrkan, utan att riktigt veta vad som skulle ske under den närmaste timmen.
Till vår stora förvåning var kyrksalen tom, och kyrkvaktmästarna höll på att plocka bort siffrorna från psalmtavlorna efter den finska mässan som nyss firats.
Vi satte oss ändå i kyrkbänken, och tänkte att vi kanske bara var så tidiga att ingen ännu hunnit komma.
Men klockan gick, och inga nya psalmsiffror sattes upp. Däremot hade vi sett att folk samlades längst fram i kyrkan, i högkoret, där altaret ligger.
När det endast var någon enstaka minut kvar tills gudstjänsten skulle börja samlade vi lite mod och gick fram.
Det visade sig att församlingens gudstjänster firas där under sommaren, och till vår stora fasa fanns det inga lediga stolrader kvar.
Som nykomlingar och lite ovana kyrkobesökare hade vi ju dessutom gärna suttit lite längre bak.
Efter att ha stått och tvekat en stund vinkade en man, och visade att vi kunde sätta oss på raden där han själv satt – i raden längst fram. Även om det kändes ganska skrämmande att sätta sig längst fram gjorde vi det.
Mannen som hade vinkat dit oss läste mycket aktivt med i de gemensamma bönerna och sjöng ivrigt med i psalmerna, och när det var dags att önska Guds frid vände han sig till mig och min vän och önskade friden med en mycket vänlig, men stadig, handskakning.
I den gudstjänsten hade också vår ungdomsarbetsledare tjänstgjort, och kommit för att presentera sig för oss eftersom hon märkt att vi var konfirmander.
När vi sedan på själva lägret diskuterade den gudstjänsten med henne, frågade vi om den vänliga mannen som hjälpt oss genom gudstjänsten. Vi blev mäkta förvånade när vi fick höra att vi firat gudstjänst med självaste biskopen.
Nu, fyra år senare, tänker jag tillbaka på den gudstjänsten med värme. Från den gudstjänsten gick jag till att bli konfirmand, sedan hjälpledare och numera är jag till och med kyrklig förtroendevald.
Den känsla av att vara välkommen, trygg och att det finns en plats i en kyrkbänk som är bara bara min (som det lyder i psalm 188 i finlandssvenska psalmboken), skulle jag vilja att så många som möjligt fick erfara.
Samt en otrolig fin organist och sångare.