Det är svårt att tala om våld – därför behövs samtalsjourer!

I Finland har den tredje sektorn axlat ett ansvar för samhällsfunktioner som är nödvändiga, och som i många fall räddar liv. Två sådana organisationer, vars verksamhet nu är hotad, är Brottsofferjouren och Kvinnolinjen.

Då finansminister Riikka Purra (Sannf) på Sannfinländska riksdagsgruppens möte sagt att hon hittat mycket onödigt att skära ner i undrar jag vad hon menar. Onödigt för vem? Onödigt ur vems synvinkel?

För tjugo år sedan var jag aktiv i Åbo Kvinnojour och besvarade även stödsamtal för Kvinnolinjen. De erfarenheterna har gjort mig lyhörd för våld både i mitt eget liv och i andras.

Var tredje (33,7%) kvinna har upplevt fysiskt våld, hot om fysiskt våld eller sexuellt våld i parförhållanden. Mer än hälften (57%) har upplevt våld under sitt liv. Åtminstone 16% har blivit våldtagna. (Statistikcentralen 2023)

Våld är könat, vilket betyder att det finns särdrag i mäns våld mot kvinnor, som hänger ihop med kön, makt och sexualitet. Särskilt sårbara är kvinnor med funktionsnedsättning, invandrade kvinnor och transpersoner och icke-binära personer.

Nästan hälften av kontakterna till Kvinnolinjen ifjol handlade om fysiskt våld och en fjärdedel om sexuellt våld. De vanligaste orsakerna att kontakta Brottsofferjouren var våld i en nära relation och sexualbrott. 76% av kunderna var kvinnor.

Men vad finns bakom statistiken? Jag har under mitt liv hört kvinnors, men även mäns och icke-binära personers, berättelser om tafsande, skuffande, slag, sparkar, sexuella övergrepp, incest, våldtäkt. Våldet har skett i hemmet, på gatan, på krogar, i skolor, idrottsföreningar, körer eller orkestrar, på arbetsplatser. Förövarna har varit okända, bekanta, kolleger, chefer, studiekamrater, partners, ex-partners, föräldrar, släktingar, barn. Våld finns i sociala medier och kan förstås finnas på alla ställen där människor möts.

Våldsupplevelser är ofta svåra att tala om. Feministisk våldsforskning pekar på att det ofta är offret (snarare än förövaren) som känner en förlamande skam. Rörelser som #metoo och #dammenbrister är viktiga för att de hjälper människor att bryta tystnaden. Avgörande i den stunden är omgivningens respons. Om berättelsen möts med misstro och skam ökar bördan hos offret, vilket kan leda till isolering.

Tystnaden kan vara en följd av människans inbyggda skyddsmekanismer. Traumapsykologins pionjär Bessel van der Kolk skriver att typiskt för traumatiska upplevelser är att de aktiverar överlevnadsimpulser, vilket kan slå ut språkcentra och begränsa tillgången till kognitiva funktioner. Våld kan också slå sönder känslan för kronologisk tid – nu och då flyter ihop.

Vissa verkar tänka att våld existerar utanför deras livssfär. Men våld är en del av mångas livshistoria. Det gäller att vara lyhörd och lyssna på ett sätt som visar att man är beredd att möta både den andras och sina egna känslor av skam, rädsla, obehag och maktlöshet.

Det är därför som olika former av stödchattar, stödtelefoner och stödpersoner är så viktiga. Visst, det kan handla om praktiskt stöd, eller hjälp och råd i polisärenden, men ett samtal kan särskilt hjälpa i att strukturera fragmentariska upplevelser. Jourare kan sätta ord på våldsprocesser, kanske märka omskrivningar som döljer våld.

Stödsamtal uppmuntra människor till att lita på sina ibland vaga känslor av obehag eller rädsla, det som kvinnojourer i Sverige kallar för "magkänslan". Lyssnandet kan stöda i förändring och helande.

Det måste vara möjligt att sätta trygghet och hälsa i första rum. Det måste vara möjligt att välja den väg som minskar lidande, som ökar trygghet och räddar liv.

Vi har nog alla förstått vid det här skedet att finansministern saknar empati. Vad jag däremot frågar mig är om de övriga regeringspartierna faktiskt är beredda att stöda finansministeriets kvinnohat och människoförakt?

Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.

Har du upplevt våld? Här får du hjälp och stöd: