ÅU 12.04.2020 05:002

 

”Det är bättre att en man dör för folket än att hela folket går under.”
Så förklarar en av översteprästerna i Johannesevangeliet orsaken till att Jesus måste röjas ur vägen. Han fruktade att Jesus skulle ge upphov till ett uppror, som kunde leda till en massaker från de romerska ockupanternas sida.
Vi kan tycka att sådant kalkylerande med människoliv är både cyniskt och hänsynslöst, men översteprästen såg det antagligen som sin realpolitiska skyldighet att bedöma vad som är bäst för folket.
Det omöjliga dilemmat att vara tvungen att välja mellan vem man skall rädda har behandlats i otaliga böcker och filmer. Det kan handla om föräldrar, som blir tvungna att välja vilket av sina barn de skall rädda i en katastrofsituation eller då de tvingas fly från sitt hemland. Det är fråga om etiska valsituationer som ingen borde försättas i, och därför kittlar de förstås vår fantasi.
Under den pågående epidemin är frågan om vad ett människoliv är värt och vilka som bör skyddas mer än andra inte bara en intrig i populärkulturen eller ett skolboksexempel från etikundervisningen.
Hur många liv måste räddas för att nedsläckningen av samhället skall ha varit rätt beslut? Vilka patienter skall prioriteras om vi råkar i ett läge där resurserna inte längre räcker till?
Det är frågor som vi skyggar inför eftersom de hotar att beröva oss vår mänsklighet. Det skall inte gå att kalkylera om mänskligt lidande i ekonomiska termer. Ändå sker det hela tiden även oberoende av epidemin: strategiska beslut om vilka patientgrupper och behandlingar som prioriteras, vilka läkemedel som utvecklas och vilka som subventioneras av staten. I ett globalt perspektiv fattas det beslut om vilka länders nödlidande som skall få katastrofhjälp, vilka flyktingar som skall tas emot. På det individuella planet får vi ständigt kämpa med insikten om att vi alltid kunde ha gjort mera för våra medmänniskor.
Det är i denna värld, där människor slits mellan känslor av oro, skuld och otillräcklighet, och där människor ibland ställs inför omöjliga val, som vi nu firar påsk. Budskapet om livet som bryter sig ut ur en förseglad grav ger inga enkla svar på de dilemman jag målat upp.
Vi är fortfarande tvungna att göra våra val, vare sig vi vill det eller inte, men vi får försöka lita på att då vi söker vår medmänniskas bästa är Guds förlåtelse stor nog att omsluta vår bristfällighet.
Påsken öppnar en dörr på glänt för den oerhörda möjligheten att kärleken skall segra mot alla odds. Det är den väg Gud väljer att gå, och vi är kallade att följa efter.
Björn Vikström
universitetslärare och tidigare biskop i Borgå

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln