Dennis var som en skattkista för ett barn på 1980-talet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Som barn på 1980-talet var Ristorante Dennis med sin labyrintaktiga layout ett måste så gott som varje gång vi tog oss in till Åbo från Pargas.
Mina absolut första restaurangminnen härstammar från den härligt sneda, vinda, knarrande, trånga och folkfyllda salen med den klassiska tobaksautomaten alldeles vid ingången.
Hade man tur fick man sitta vid något av borden där man kunde se då pizzorna bakades på löpande band, hade man otur fick man sitta med aktern strax nedanför kassaapparaten vid ingången till köket.
Servitörerna krockade med varandra i de trånga gångarna, otaliga ölstop och cocacolaglas med iskross har slagits sönder på kullerstens- och klinkergolven i den här lokalen. Den inpyrda, aningen kitschiga inredningen med plastblommor, chiantiflaskor med fejkljus och de otaliga vitlöksflätorna längs väggarna.
Den lilla terrassen på baksidan uppe på taket och inomhusterrassen där HC Dennis senare höll sina presskonferenser.
Idrottslagen var alltid involverade på något vis. Hockeylirarna i TPS hade egna signaturpizzor, Alla Saku, Alla Jortsu och så vidare.
Ett litet fjärrstyrt luftskepp med Dennis logotyp surrade i några vintrar i början av 1990-talet runt i Åbohallen – Typhoon eller Elysée Arena på den tiden. Trojans amerikanska fotbollslag figurerade senare i inredningen, naturligtvis i och med att Dennis Rafkins son Kim spelade som kicker i laget.
Restaurangnotorna med Dennis Rafkins nuna på en stiliserad kopia av en italiensk sedel med en massa nollor i valören var ett kapitel för sig. En liten detalj, men så stort för en som var så liten. De sedlarna figurerade alltid i lekarna.
Servitören Pauli. Ett sant original som alltid – alltid – bjöd på en kundupplevelse bortom det sedvanliga. Jag glömmer aldrig ett besök på restaurangen tillsammans med gäster från Sverige någon gång i mitten av 2000-talet. Det gör knappast de andra som var med heller.
Pizzalistan med de så gott som oändliga sifferkombinationerna. Jag förstod aldrig hur det kunde löna sig att ha så många alternativ (och med facit på hand kanske det inte gjorde det). Sen fanns ”specialarna” döpta efter diverse Åbokändisar och förstås den absoluta favoriten: Siciliana.
Tunnbottnad, spröd, med ansjovis, kapris, vitlök och skivade svarta oliver. Passligt bränd på bottensidan med enorma luftbubblor i kanterna. Saltig som bara den, antagligen en underliggande orsak till förhöjt blodtryck hos medelålders män av i dag.
Nuförtiden gör jag en nästan (men bara nästan) lika god version själv.
Men efter flytten till grannbyggnaden satte jag aldrig mer min fot hos Dennis, så viktig var lokalen. Där fanns något av pizzerians själ, om man nu kan säga så. Dessutom försvann Sicilianan i nåt skede från listan och den fick man lov att beställa som en fantasiapizza med fyra fyllningar. Inte samma sak.
En enda gång besökte jag Dennis på en annan adress, då på Folkskolegatan i Helsingfors, men den upplevelsen var inte närapå den samma som på Slottsgatan 17. Dennis är (och förblir) för mig synonymt med nostalgi i stora lass. Något sånt som bara barndomen kan var gjord av.
Åtminstone har ingen annan restaurang(lokal) etsat sig in i minnet lika tydligt.
Det är just så som Mikael skrev! Också jag tyckte Rafkin’s strategi när dom bytte ingenting i inredning; sånt strategi skapar levande restaurang legenda.
Helt något annat jämfört med några stora kedjor som byter allt efter 1-2 år intervall. Det kostar mycket, är inte miljövänligt och kan inte skapa likadana traditioner som t. ex Dennis under Rafkin familj tiden.
Allt det Bästa för Dennis räddnings operation och hoppas att få tillbaka de jättestora ock jättegoda pizzor som dom brukade vara under ”Denkkus” tider!